Känslosvall i Engadins kölvatten

Ena sekunden pumpar tankarna genom skallen och jag känner hur jag måste försöka skriva ner allt jag känner, och nästa sekund känns det som att det inte finns mer att säga.

Engadin har varit mitt stora fokus under nästan ett helt år. Det har stressat mig, pushat mig och utmanat mig. Tagit mig långt, långt, långt utanför min komfortzon. Och så är det plötsligt över. Jag lider nog lite av klassisk post-race depression.

Jag är så himla ledsen över att vi inte klarade cutten, och det kryper i kroppen av frustration över att det inte finns någon omedelbar chans att göra om och göra rätt. Men jag är också fortfarande så otroligt glad och stolt över hur duktiga vi var under loppet. Imponerad över hur vi hela tiden kämpade oss vidare. Jag blir lycklig när jag tittar på Jonas bilder, och ser mig själv med ett stort leende, på varenda en av dem.

Det viktigaste minnet, och det jag i slutändan tror kommer vara det enda som finns kvar, är att vi hade jätteroligt i sex timmar, och att väldigt mycket fungerade perfekt. Men inte just den lilla detaljen med att passa tiden då förstås.

Jag kommer glömma min besvikelse över att jag simmade dåligt. Jag kommer glömma hur trött jag var och hur gärna jag ville att det skulle vara slut. Jag kommer bara komma ihåg en magisk dag i alperna med Lindad. Och att vattnet var så där turkost att det fick min mage att göra små kullerbyttor av välbehag.

Team Kapybara, Malin och Theresia, tvingades bryta loppet efter fyra och en halv timme för att Theresia blev sjuk. Jag lider verkligen med dem, det är inget roligt beslut att ta. En av de bästa sakerna med swimrun tycker jag är att man tävlar i lag, men det är också en av baksidorna. Man får press på sig att verkligen prestera precis när det gäller, men ibland vill inte kroppen, och då är det nästan ännu svårare att kliva av. Man gör ju inte bara sig själv besviken.

Jag hoppas att besvikelsen så småningom kommer rinna av dem, precis som den kommer rinna av mig. Att få semestra med de andra kexen och deras familjer har varit superkul!

Jag läste någonstans att vinnarna av herrklassen, Björn Englund och Lelle Moberg, sagt att det var den svåraste tävlingen de gjort, och att de växlade mellan att älska och att hata swimrun. En av de största utmaningarna var skillnaden i temperatur mellan luft och vatten.

Topplagen tog sig inte tid att cabba ner våtdräkten under löpningarna, knappt ens att ta av sig badmössan. Jag och Linda gjorde det inför varje löpning, men för oss tog ju varje sträcka rätt mycket längre tid. Tror ändå att vi sparade ganska mycket tid på att hela tiden hålla oss i rörelse när vi förberedde oss för växling.

Engadin är en tuff tävling (men återigen, inte omöjlig) och när jag tänker på att vi var ungefär lika snabba som Sofie Lantto var förra året så känner jag mig ännu stoltare. Hon är en superkvinna och en mycket inspirerande förebild för mig. Så det är ännu en liten tröst.

Jag har hur som helst inte tid att sitta hemma och grina över en missad reptid särskilt länge. Och det är jag glad över. Nu gäller det att ladda om och hitta nytt fokus till kommande tävlingar. Amfibiemannen, Stockholmssimmet, Ångaloppet, Stockholm Triathlon, Hofors Adventure Race och som säsongsavslutning, Koster Swimrun. Mycket roligt återstår!