Det kan hända en del på ett år. Ännu mer på flera år. Doh.
Jag kommer ihåg första gången jag hörde talas om Amfibiemannen. En kompis skulle köra och jag var grymt impad över det eftersom det var så sjuuuuuukt långt. Längsta simningen var över 1 km. Hallå liksom, hur ska man kunna simma så långt i havet! Jag såg framför mig mörka vatten och en extrem utmaning.
Förra året stod jag på startlinjen, tillsammans med Lim. Var lite nervös innan, för loppet var ju faktiskt rätt långt! Visste inte hur jag skulle klara 5,5 km simning, var osäker på utrustningen och om jag skulle kunna köra med paddlar hela tiden. Satt och minutberäknade mitt energiintag under loppet för att jag skulle orka.
I år verkar mitt huvud tycka att jag är en veteran inom området. Ingen oro alls.
Ser fram emot loppet för att det är så "kort och platt". Är peppad och tycker att det ska bli riktigt roligt att tävla utan att känna osäkerhet inför vad som komma skall. Inga berg som ska bestigas. Inga kalla vatten. Kort mellan växlingarna.
Har sett folk som nojar över att det är 15 grader i vattnet och för ett år sen hade jag nog gjort samma sak. Att flytta fram gränserna som jag har gjort, framför allt det senaste året, har varit så grymt givande. Är så glad över att ha lärt känna temperaturerna i vattnet, så att jag slipper vara nervös för det icke-problem som 15 grader innebär.
Och när det kommer till energi så har jag insett följande. Jag kan aldrig få i mig för mycket, så varje gång jag tänker på energi eller börjar bli trött så ska jag se till att peta i mig något. Det blir alltid för lite ändå.
Jag tror och hoppas att jag och Lim ska lyckas kapa tiden från förra året och komma under 5:30 utan större ansträngning. Vi simmar bättre båda två och Lim är en starkare löpare. Min hemliga game plan är kroka fast mig i henne med ett snöre och fladdra efter som en jättebebis. Det ska bli så roligt!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar