Livet bakom galler (nåja) rullar på. Dagarna passerar snabbt förbi och vi är redan, teoretiskt sett, halvvägs in i isoleringen.
Jag har det bra. Jag mår bra. Har inte tråkigt. Jag ser det här som en unik återhämtning i livet. Gissar, och hoppas, att jag aldrig kommer få chansen att uppleva det igen så jag försöker njuta av allt det som är positivt med att inte få gå ut. Vädret är till exempel rätt dåligt. Det underlättar.
Jag har aldrig vilat så här mycket och samtidigt varit frisk. Men min mindfulness är på topp. Har knappt ägnat en tanke åt vad som händer sen. Är här och nu. Min stressnivå är låg, min puls är låg och jag upplever att mitt hår har blivit tjockare.
Även jag har blivit tjockare. Det krävs inte många kalorier för att ligga på soffan, men desto fler för att göra måltiderna till små höjdpunkter på dagen. Det får vara okej för nu. Och det blir definitivt lättare att inte vara så självkritisk när jag hela tiden får höra hur fin jag är och hur vacker min kropp är. ❤
De senaste två veckorna har vi yogat varje dag. Passen har varit tuffa men jag har blivit starkare och smidigare. Resten av tiden sitter vi mest still och kollar på film. Den största utgiften nu är att hyra filmer på iTunes. Spanjorerna har ju en förkärlek för att dubba ALLT. Personligen tycker jag det är att fördumma befolkningen, men okej... Det har således visat sig klurigt att hitta filmer på originalspråk på tv. De sysslar vanligen inte heller med undertexter...
Härom dagen gick jag och handlade. Kände mig fin av att ha på mig vanliga kläder. Utanför affären fick jag köa på säkert avstånd och i affären bjöd personalen på obligatorisk sprit och plasthandskar.
Om det berodde på ovana eller allmän upphetsning över att gå ut vet jag inte, men jag lyckades glömma att ta med mig betalmedel så jag var tvungen att ringa efter en nära anhörig som kunde lösa ut mig. Dessutom fick jag skavsår på lilltån av promenaden.
Livet är orättvist. Jag njuter av tillvaron medan många av de som jobbar inom vården går på knäna. Situationen i Spanien (och flera andra länder förstås) är katastrofal. Sjukhusen har vare sig plats eller utrustning för att ta hand om alla sjuka. Jag lyfter inte ett finger och andra sliter 12 timmar per dag med ständig risk att själva bli smittade.
Mitt jobb går visserligen också åt helvete, men vi kommer ta oss igenom det här. Jag klarar mig. Vi klarar oss. Det känns oerhört skönt att veta. Andra har inte samma tur.
Turistnäringen på Mallorca är helt död och även när det här dragit förbi kommer många stå utan jobb. Om viruset kommit i november/december hade skadan varit så mycket mindre, eftersom det mesta ändå är stängt här då. Hoppas att de som planerade att komma nu hittar hit i höst istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar