Jag är otroligt dagvill. Förra tisdagen var jag så säker på att det var just tisdag att jag hade kunnat skära av min högra arm. Men jag hade tydligen fel. Inte ens när Dani visade, både på sin telefon och sitt aktivitetsband, att det var onsdag trodde jag honom. Tänkte att det blivit fel vid ändringen till sommartid. Eller att vi hade språkförbistring. Dagen efter var det lördag.
Den här veckan ligger jag en dag före. Idag är det onsdag. Jag bara vet det. Det kan inte vara tisdag. Hela min kropp vet vilken dag det är, även om jag saknar fysiska bevis.
Vi har nu avverkat tre veckor av isoleringen. Halvvägs alltså, eftersom den i lördags förlängdes med ytterligare (minst) två veckor till 25 april. Eller 26:e. Jag har det SÅ bra och samtidigt SÅ dåligt. Det känns ibland lite ynkligt att gnälla när jag sitter i värmen i solen på balkongen och tittar ut över stranden och havet med vajande palmer och en vacker man vid min sida.
Men det går inte att blunda för det faktum att detta är något jag inte själv valt. Jag får inte gå ut. Jag får inte rensa huvudet under en promenad längs stranden, jag får inte motionera i skogen, jag får inte simma. Inte just nu. Jag kan bara sitta här, låta dagarna passera, njuta av alla positiva saker som situationen ändå för med sig, följa restriktionerna och hoppas att det får önskad effekt.
Förra veckan var tuff. Jag var ledsen och kände mig uppgiven. Nu är det bättre men det är fortfarande två saker som känns jobbiga och oroar mig:
- att inte veta när det här kommer ta slut
- hur den ekonomiska situationen kommer att se ut i världen
Jag läser väldigt mycket nyheter. Förmodligen för mycket. Jag förundras lika mycket över alla som utnämner sig själva till experter som av de som förringar Coronan och gör konstiga jämförelser med hur många som vanligtvis dör ändå. Och som med skygglappar på tycker att man kan chilla med social distansering och annat.
Ja, folk dör av influensa varje år. Och av ålder och annat. Men jag vet inte vilken tidigare säsongsinfluensa som krävt att man gör om ishallar till lagringsplats för de döda man inte hinner ta hand om. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle sett ut här om om man inte vidtagit åtgärder, utan låtit folk springa runt och nysa på varandra hej vilt. Ogreppbart.
Om tvångsisolering är det bästa är jag dock högst osäker på. Priset för många kvinnor och barn som lever i våldsamma relationer är förmodligen långt mycket högre än en släng av Corona.
Tur att jag inte behöver bestämma. Jag gillar Sveriges approach eftersom den känns mer långsiktig. Jag tycker olika länder gör olika saker bra, baserat på vad vi alla vet - nämligen att ingen vet vad som är rätt. Och avsett vad som beslutas och huruvida man anser att det är bra eller dåligt får man helt enkelt rätta sig i ledet, lita på de som har relevant kunskap och följa de rekommendationer som ges.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar