Kolhydratladdad upp till öronen efter påskaftons alla godsaker gav jag mig ut på dagens långpass. Idag stod "fartökning" på schemat och jag bestämde mig för att testa mina gränser. Ställde in Garmin på 3 km uppvärmning, 15 km i 5:40-6:00-tempo och sedan nedvarvning. Tänkte försöka hålla mig i det övre spannet under fartökningen, men också vara okej med att jag kanske inte skulle klara det.
Jonas skjutsade mig till Vagnhärad och lagom tills jag var klar med uppvärmningen kom jag ut på raksträckan mot Trosa. Det är ett par kilometer spikrak väg där jag hade en lika spikrak motvind. DET BLÅSTE NÅT SÅ INÅT HELVETE och jag fick ta i ohemult mycket under löpningen.
Jag hatar när det blåser, har alltid gjort.
När jag fick svänga av mot Botvidsgården efter Tureholms slott blev det betydligt mindre vind men också bitvis mer kuperat. Vid det här laget hade jag kommit in i lunket och tuffade på i en sinnesjuk hastighet på strax över 5:40 min/km.
För mig är det oerhört snabbt. På ett långpass helt orimligt. Känslan i kroppen var dock suverän, men jag fick lägga mycket energi på att intala mig själv att jag skulle klara det där, att tempot inte alls var orimligt och att jag inte behövde stressa upp mig. Att läget, liksom ansträngningen, var helt under kontroll.
Även om jag kubbade på som en afrikansk gasell så vill jag under ett långpass aldrig ha mer bråttom än att jag hinner stanna och föreviga mig själv och omgivningen. Kunde samtidigt passa på att dricka och få i mig lite extra energi.
Jag hade kunnat fortsätta i det där 5:40-tempot längre än de planerade 15 kilometerna. Det var nästan svårt att slå av på farten för nedvarvningen. Så satans grym känsla! Så här snabbt har jag aldrig sprungit ett långpass. Som bäst sedan tidigare tror jag är ett snitt på 6:11 min/km. Sug på den.
Löpningen har för mig fått komma i andra hand sedan i höstas, och det verkar ha varit ett riktigt framgångsrecept. Även om vinden just idag var starkt emot mig, så har jag den ändå i ryggen.
Det går bra nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar