Ber om ursäkt om den är osammanhängande eller om jag blandar ihop dagarna. Allt har varit (och är) som i ett töcken. Är drogpåverkad, aningen förvirrad och trött. Äter kexchoklad. Har egentligen aldrig gillat det. Är det inte mest bara torrt och smuligt?
Efter första besöket på akuten i lördags så hanterade jag smärtorna hyfsat (förutom några enstaka panikgråtskrascher) ända till söndag natt innan vi var tvungna att åka tillbaka till sjukhuset. Då hade dessutom mitt vänstra pekfinger börjat domna. Vet inte vad klockan var. Tre? Fem? Hade knappt sovit och smärtan i skulderbladet/axeln var mer än jag kunde hantera.
Den här gången fick vi träffa Doktor Sara. Jättebra och trevlig! Hon böjde, bände, klämde, strök och funderade. Övervägde röntgen för att se om det var ett diskbråck, men eftersom behandlingen skulle vara densamma oavsett så lät vi bli. Jag var trött och ville bara sova. Så jag fick en ny dos morfin, ny tablett stesolid och så den där voltarensprutan i skinkan.
Sov nån timme när jag kom hem innan plågorna blev övermäktiga igen så jag klev upp. Mitt under morgongröten ringde snälla Doktor Sara och sa att hon, efter att ha resonerat med sin överläkare, ändå tyckte att jag skulle komma in för en röntgen av nacken, så Jonas skjutsade mig tillbaka till akuten.
Ny inskrivning. Samma förfarande. Samma frågor. Nytt åkband på armen. Kändes som om jag var med i Groundhog Day och återupplevde samma dag om och om igen.
Den här gången fick jag träffa Doktor Rebecka. Jättebra och trevlig. Hon genomförde samma tester som Doktor Sara. Kollade reflexer, bände, böjde, tryckte, klappade och så vidare. Klarade även denna gång alla moment med godkänt resultat. Någon röntgen blev det inte, istället tog de blodprover och EKG för att utesluta någon eventuell propp eller annat. Godkänd där också.
Bekymrad berättade Rebecka att det sannolikt är nervsmärtor jag har, och att den smärtstillande medicin jag fått ofta biter ganska dåligt på det. Istället skrev hon recept på Gabapentin som är mot just nervsmärta, men som vanligtvis tar ett par dagar på sig att verka.
Fick ändå en ny dos morfin och stesolid innan jag i snigelfart spatserade upp till Mörby C för att hämta ut mina nya piller. Kom dit ungefär samtidigt som Jonas. Han åkte till jobbet medan jag hängde med kompisarna på akuten, men tog en taxi till Mörby och mötte mig där när jag var klar.
Resten av dagen är lite blurrig. Vi åt lunch i centrum, sen åkte vi hem och jag somnade i soffan. Vaknade och visste inte riktigt vad som hänt, fattade inte att Jonas varit på tippen när jag sov och sånt. När jag vaknade hade jag mer ont i skuldran än någonsin tidigare. Försökte peta i mig middag och tänka på att Gabapentinet snart skulle verka, men jag pallade inte smärtan. Tillbaka till akuten.
Den här gången fick jag träffa Doktor Anna. Jättebra och trevlig. Hon utförde inga tester, hon konstaterade bara att det bästa hon kan göra för mig var att skriva ut starkare preparat än den alvedon och naproxen jag redan fått, och hoppas att det hjälper.
Jag är inget fan av piller, men jag är inte heller särskilt positiv inställd till smärta. Dessutom var jag vid det här laget rätt trött på att åka fram och tillbaka till akuten, så jag tackade ja till all form av lindring som erbjöds. Fick även svälja ner en dos långtidsverkande preparat på plats innan jag åkte hem och sov.
Någonting i cocktailen av piller fungerade. Jag vaknade ett fåtal gånger på natten med paniksmärta men efter att jag ätit en tidig tallrik morgongröt toppad med ytterligare en näve färggranna piller så kunde jag sova några timmar till. Livet återvänder!
Tog på mig min finaste tröja när jag och Jonas åkte till Gateau för att äta en second brekkie och fira kanelbullens dag, den enda högtiden med substans i. Tröjan var en påminnelse om hur härligt det är att vara stark, uthållig och smärtfri. Det är jag snart igen, och då ska jag verkligen njuta av det.
Bäst av allt är att alla läkare har sagt att jag är fri att träna precis så mycket jag vill, om jag kan. Jag kan inte nu, är för trött, morfinhög och har för ont, men bara tanken på att jag får har en positiv inverkan. När smärtan går över vet jag inte, jag tar en dag i taget så får vi se. Jag kommer överleva.
Tack och lov utnyttjar jag svensk sjukvård extremt sällan, men den är fantastisk. Verkligen fantastisk! Vilka människor det finns! De sliter dag och natt, får ta massor av skit och se mycket smärta, men ändå gör de hela tiden sitt bästa för att hjälpa sina patienter. Och det kostar nästan ingenting!
En stor dos kärlek också till alla er som visat omtanke, messat, ringt och frågat hur jag mår. Små ord och handlingar som betyder väldigt, väldigt mycket för mig. Tack, tack, tack!!! ♡
2 kommentarer:
Krya på dig Sofia!
Tur att sjukvården är bra när man måste besöka den.
Hoppas på snabb bättring och att du snart är tillbaka i poolen och inspirerar oss till stordåd!
Tack Lise-Lott! Det hoppas jag också! :)
Skicka en kommentar