När det inte blir som man tänkt sig

Den här helgen skulle jag varit på Koster och kört swimrun, men två ömma fötter satte stopp för min medverkan och sent i torsdags kväll bestämde jag mig för att inte ens åka med som hejarklack. Ett beslut jag är obeskrivligt tacksam för nu, även om just fötterna förmodligen hade fungerat utmärkt.

Istället tillbringade jag ett par timmar i lördags på akuten med ett fruktansvärt smärtande skulderblad. Det smög sig på natten till fredagen, eskalerade under dagen och slog till med full kraft natten till lördag. Fan vet vad som hände. Slumrade ytligt och grät panikartat om vartannat. Hade hysteriskt ont, skuldran låste sig och hela vänsterarmen domnade och blev obrukbar i de värsta attackerna.

På akuten petade doktorn lite på mig, pet-pet, konstaterade att jag inte var särskilt spänd och gav mig muskelavslappnande och morfin i färggrann tablett samt en spruta Voltaren i röven. Sedan hemgång.

Det tog inte bort det onda helt, men jag kunde i alla fall sova ett par timmar när jag kom hem. Prisa gud, vad skönt det var! Som att äntligen få vila efter att ha stått i plankan i 24 timmar.

I fredags var, tack vare den inställda Kosterresan, första gången jag och Jonas hade möjlighet att fira vår bröllopsdag tillsammans. Ja, sedan den stora dagen för fyra år sedan alltså.

Att det blev min hittills sämsta bröllopsdag är förstås inte makens fel, men spamassage på Sturebadet, lunch, champagnedrickande och köttfredag genomfördes i en plågsam dimma. Jävla skulderblad. För Jonas del innebar det dålig sömn, inställda helgplaner och förstås en del oro. Just en snygg uppvaktning på bröllopsdagen.

Hans present till mig har varit desto bättre. Han har stöttat, klappat, lugnat och fixat efter bästa förmåga när jag bara gråtit och inte ens kunnat förmedla vad som gjort ont eller vad jag har velat.

Jag har inte sovit i natt heller. De piller jag fick utskrivna tar inte bort det onda och det finns inget sätt jag vare sig kan ligga, sitta eller stå som lindrar smärtan. Det gör konstant ont och kroppen är i spänd givakt 24-7. Jag pallar inte.

Försöker ändå tänka positivt. Lyssnar på Kent och tänker tillbaka på hur bra jag simmade i torsdags. Tanken på turkost vatten som luktar klor är generellt något som får mig att må bra, så jag försöker fokusera på det. Klura på vad jag har för mål med såväl simning som swimrun. Undviker helst mitt Instagramflöde och alla fantastiska bilder från Koster. De tillför bara ännu mer smärta.

Vet inte om det här är kroppens sätt att säga åt mig att lugna mig, eller om det bara beror på att jag sov i någon olycklig ställning. Kanske stressen över att inte få åka till Koster. Eller något annat. Jag bara hoppas innerligt att det går över snabbt.