Igår när jag hade plitat ner min plan för framtiden så kändes allt lite bättre än innan, åtminstone i teorin.
Jag har inte haft någon större motivation att simma de senaste veckorna och när Direktör'n frågade om jag ville köra ett pass i Eriksdalsbadet på eftermiddagen så var jag först tveksam. Men eftersom jag ändå skulle till Skanstull så hängde jag på.
Bästa beslutet!
Eftersom jag inte haft någon kraft i vänsterarmen har jag simmat betydligt långsammare än vanligt, typ 15-20 sekunder per hundring. Otroligt knäckande för självförtroendet, vilket också är främsta anledningen till att jag kört fenor under träningspassen i grupp. Med dem kan jag i alla fall hålla post- diskbråcks-non-fen-tempo-ish.
Men igår! Oh ljuva gårdag. En gnutta långsammare än vanligt i min lugna fart och en annan känsla i simningen. Mer styrka. Utan fenor.
Hoppets vackra stjärna tändes igen och lyste ännu starkare efter att jag dragit igång en ny omgång crawlkurser för Medley i Folksamhuset med tokpeppade och otroligt inspirerande elever! Tiden i och omkring bassängen ger mig så mycket glädje!
Jonas, som varit två dagar i London, trodde att han skulle få hem ett vrak på kvällen. Istället dansade jag in genom dörren och pratade möjligen helt oavbrutet tills jag somnade utan annat än minimal dos värktabletter.
Och just det. Jag är anmäld till Ironman 70.3 i Zell am See Relay. Stafett alltså. Jag ska simma, Ulrika cykla och Johannes springa. Vi kommer vara så grymma!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar