Igår var jag och Gunnika och klättrade. Jag hade en bra magkänsla innan och gott hopp om att jag skulle kunna hantera min rädsla för höjden bättre än tidigare. Det var ganska länge sen vi klättrade senast och sedan dess har jag både firat mig ner för brandtorn och hoppat i kallt vatten, vilket har tänjt mina gränser. Så tänkte jag i alla fall.
Det visade sig stämma. Jag var tuffare än någonsin tidigare och darrade inte som ett asplöv av adrenalin varje gång jag kom ner. Inte en enda gång. Inte ens när jag för kanske andra gången någonsin tog mig högst upp på högsta väggen. Jag var så jävla bra, hurra för mig!
Det är Gunnika som har fått mig att klättra. Efter att ha provat klättring med henne en gång lommade jag snällt iväg och tog mitt Gröna kort. Det har jag inte ångrat en sekund! Sen har vi kört lite sporadiskt senaste åren men det är alltid lika roligt, bara mer eller mindre läskigt. Igår var det minst otäckt någonsin och i och med det roligast hittills.
Jag är oerhört glad att Gunnika är min vän. Anledningen till att vi lärde känna varandra är så fullständigt osannolik att jag på allvar funderar på om det finns något som heter "ödet". Inte ens idag, efter att det faktiskt har inträffat, skulle jag tro att det var möjligt att jag skulle kunna bli vän med någon random tjej jag sprang på i skogen. Men så blev det och jag är otroligt glad över det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar