När jag vaknade på söndagen, aka min födelsedag, aka dagen för Vansbro Tjejsim, kände jag mig lite under isen. Inte sjuk men heller inte helt frisk. Det var inte tillräckligt illa för att jag skulle avblåsa loppet men jag sprudlade inte direkt av energi.
Tjejsimmet var ett av mina få mål i år och att inte vara på topp kändes dystert. Försökte trycka undan det negativa och anamma inställningen "fake it til you make it".
När jag anmälde mig till loppet fick jag tydligen hybris och klickade i tävlingsklass, något som jag därefter mycket effektivt lyckades förtränga ända tills några dagar innan Vansbrohelgen. Då insåg jag att jag saknade nödvändig tävlingslicens, men världens bästa Karin löste det åt mig i ett nafs.
Jag kan alltså med andra ord numera titulera mig själv tävlingssimmare för Darlings IF. Joråsåattehe...
Mina två mål med tjejsimmet var förvillande lika dem jag hade för Vansbrosimningen:
1. Hitta bra fötter
2. Hålla en sjukt obekväm, rejält hög ansträngningsnivå
Fick simma in några minuter innan starten gick. Vattnet, 16.5 grader, kändes kyligt men okej. Hade samma förstärkningplagg som dagen före, dvs pannband, men den här gången med glasögonen innanför badmössan. Live and learn.
Jag upplevde starten som stökig. Visste från början att jag skulle hamna ganska långt bak i fältet (det var 44 startande i elit (eliiiit.... smaka på den ba)) men blev ändå stressad när de snabbaste simmarna försvann iväg framför mig, medan jag befann mig i ett sammelsurium av armar, ben och skvättande vatten.
Så snart vi korsat Vanån tyckte jag det lugnade ner sig lite, men jag hittade inga fötter att simma på. Fokuserade istället på att hålla mig nära bryggan och veva på som om det inte fanns någon morgondag. Tog sikte på simmare framför mig, en i taget, och jagade ikapp.
Det var riktigt jobbigt, men till skillnad från i det långa loppet så visste jag nu att varje person jag passerade innebar ett snäpp upp i resultatlistan.
Mot slutet kom jag ikapp ett par fötter som drog på en rejäl ökning när hon märkte att jag låg bakom. Det var drygt 250 meter kvar till mål, så jag bestämde mig för att glida med tills det var 100 meter kvar, och då göra ett ryck.
JAG ÄR SÅ JÄVLA IMPONERAD AV MIG SJÄLV! Jag gjorde det där rycket, och jag var SÅ stark. Så trött men så stark! Jag tog mig förbi och höll henne bakom mig!
Det finns regler för hur en tävlande får bedöma sitt lopp. Har man till exempel simmat sig till ett nytt personbästa får man inte vara missnöjd, hur gärna man än vill. Det finns inga kryphål. Inte ens om ens nya PB bara är 0,6 ynka sekundjävlar snabbare än det gamla, och man hade hoppats på mer.
Har man aldrig någonsin varit bättre så gnäller man inte. Jag bara poängterar det och hoppas att du läser mellan raderna istället.
Jag kom i mål på tiden 15:47,3, vilket alltså var en högst blygsam förbättring mot förra årets 15:47,9. Men ändå en förbättring. Och en mudderfukking snabb tid. Jag slutade på plats 28/44 i tävlingsklassen och plats 34 av totalt 2458 deltagare i loppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar