Igår simmade jag i Hellas med Human Ambition. Race pace heter passet som går varje onsdag kl. 18:30, och det är inte mer komplicerat än att man simmar en varvbana och får tid på ett, två eller tre varv. Varje varv är 1280 meter och enligt Micke motsvarar tiden på två varv ungefär vad man kan göra på Vansbrosimningen (plus/minus två minuter) och tre varv vad man kan göra på en Ironman.
Senaste simmade jag ett varv på tiden 21:49 och var himla nöjd. Målet igår var att slå den tiden, ända tills jag frågade Micke hur många varv han tyckte att jag skulle simma, baserat på att jag vill formtoppa till min kommande utmaning i Zell am see 27/8. Han sa: helst tre varv, men åtminstone två.
Jag fick ångest, en klump i magen och tappade helt sugen att simma. Det verkade så sjukt jobbigt, långt över min mentala kapacitet. Som tur var fanns det en timme eller två att låta det sjunka in, och givetvis slutade det med att jag simmade två varv. Man blir inte en bättre simmare av att fega ur, men inte heller av att ta sig vatten över huvudet.
Jag simmade riktigt, riktigt bra. Och jag var ändå nästan sist. Sjukt starkt gäng som var där igår. De första 500 gick skakigt, sannolikt för att jag då var i chock över hur snabbt alla drog iväg, och det påverkade min simning högst negativt. Sen lyckades jag hitta in i min lilla fokusbubbla och körde på i egen takt.
Första varvet gick nästan minuten snabbare än senast, 20:57. Ville lägga av då men fortsatte.
Vid Lilla holmen på andra varvet hittade jag superbra fötter som jag hängde fast vid. Släppte allt annat. Slutade bry mig om navigering, tempo och hur långt det var kvar, och koncentrerade mig enbart på att hänga på sulorna framför. Avslutade med en spurtstrid mot Anna in till bryggan.
Andra varvet gick på 21:51 och totaltiden blev jättefina 42:48. Enligt Garmin var det ett snitt på 1:42/100m. Och alltså, nästan långsammast i gänget. Vilken ynnest att få träna med så duktiga simmare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar