Jag antar att jag har simmat en hel del senaste månaderna, men det har inte känts så. Formtoppen jag hoppats på har lyst med sin frånvaro och jag har mest känt mig trött och tjock. Försökt åtgärda nedstämdheten med choklad. Marabou Daim Saltlakrits helst. Tips: fungerar jättedåligt.
Med det i bagaget ser jag min insats i helgen som inget mindre än en bragd.
Jag och Jonas anlände till Vansbro på fredagen och hämtade ut våra startkit. Teamade upp med Karin och Matilda för sedvanlig pizza, tog en sväng förbi Café i fårhus och försökte ladda mentalt för loppet. Trots den bristande formen kände jag ingen prestationsångest, vilket var högst förvånande.
Jag brydde mig inte så mycket om vilken tid jag skulle sluta på, men jag hade två solklara mål:
1. Hitta bra fötter
2. Hålla en lätt obekväm, lagom hög ansträngningsnivå
Sov hyfsat men inledde lördagsmorgonen med att dänga fotknölen in i ett element när jag via en piruett skulle slänga mig ner i sängen efter frukost. Du vet, så där som man gör. Min medverkan i loppet var för en kort stund hotad. Senan nästan avskuren. (Nej.)
Var på plats vid starten i god tid, bytte om, åt en banan, taggade till och kl. 10:27 var vi äntligen iväg. Vanåns 17-gradiga vatten kände kallt först, men jag kom fint genom första kurvan utan särskild trängsel. Var glad att jag valt bort både tossar och heatseaker, men nöjd med mitt neoprenpannband.
Hittade nästan omedelbart ett par bra fötter som banade väg för mig genom havet av simmare, och jag hängde fast som en igel. Vid ett tillfälle råkade jag slita av mina egna glasögon (doh!) och tappade fötterna, men la på en rejäl fartökning och tog tillbaka dem.
Efter 1500 meter ledsnade den tjejen på mina fingrar mot sina fotsulor och tvärstannade, men då hakade jag på ett par nya fossingar som seglade förbi. Ännu bättre, högre fart. Jag fick slita men inte orimligt hårt. Hade superbra känsla!
Tappade även dessa fötter en gång, men lyckades gena ikapp i en kurva och sedan hänga med hela vägen upp till mål. Efteråt klappade jag fötternas ägare på axeln och tackade för skjutsen. Av hennes blick kunde jag utläsa att jag varit ett pain in the ass. Deal with it. Det är så vi rullar.
Var trött när jag kom i mål men inte slutkörd. Dessutom extremt nöjd med mitt lopp som gått perfekt enligt plan. Jag vet faktiskt inte om jag hade kunnat göra någonting annorlunda eller bättre, mer än möjligen haft badmössan ovanpå glasögonen för att skydda mig från mig själv.
Loppet var snabbt över, jag hade knappt navigerat alls, bara följt de andras fötter, och jag tyckte bojarna som markerade var 250:e meter passerade förbi en efter en helt orimligt snabbt. Och dessutom hade jag jäkligt roligt! I den inre monologen peppade jag mig själv hela tiden och höll fanan högt.
När jag kom i mål och fick se min tid blev jag så jävla glad - 45:45, en förbättring på nästan två minuter mot förra året. Jag tyckte verkligen att jag var värd det.
I målet träffade jag Karin, Emelie, Maria och Matilda som också gjort jättefina lopp. Hann duscha och byta om innan vi fick heja in Björn och Jonas i mål. Jontan lyckades crawla hela sträckan (på lite över en timme), vilket också var en rejält stor bedrift. Björn gled in på drygt 43 minuter som en kung.
Själv slutade jag på plats 180 av 7523 startande, då räknat bland både herrar och damer. Inte fy skam för någon med min blygsamma erfarenhet.
Nästa år, då ska jag jävlarimig under det där 45-sträcket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar