Jag har inte några problem med att tiden går långsamt på julafton, snarare tvärt om, men utmaningen att simma en mil var för lockande för att kunna motstå. Därför firade jag julafton på Lasse Frölanders vis idag, tillsammans med Lindad och Maria.
Det blev verkligen ett heldagsprojekt. Strax efter kl. 8 i morse tågade vi in i Vasalundshallen, redo att pröva vår tapperhet i fält. Jag har tidigare som längst simmat kanske 5-6 kilometer, men då i öppet vatten. I bassäng har jag definitivt aldrig kört längre än 3 km.
Vi hade förberett fyra pass om 2500 meter vardera, så att vi lätt skulle kunna hålla koll på hur långt vi simmat, och dessutom få lite att tänka på istället för att bara nöta längder.
Det var ett bra upplägg. Varje pass tog ungefär 1:15 och mellan passen pausade vi och fikade eller åt lunch. Hade med mig enorma mängder snacks och godsaker som jag trodde att jag skulle kunna bli sugen på under dagen, men lyckades inte få i mig särskilt mycket av det. Gissar att jag dessutom drack alldeles för lite vatten.
Jag var väldigt exalterad och upprymd innan vi kom igång eftersom jag inte visste vad jag skulle förvänta mig av träningspasset. Skulle kroppen vara lika seg som under de sista kilometerna av ett marathon? Skulle jag bli så trött att jag bara sjönk? Skulle jag få tvinga mig själv att genomföra de sista längderna eller skulle kroppen kännas så sliten att jag behövde fundera på om det var skadligt att fortsätta?
Nej.
Att simma 10 000 meter var inte alls så farligt som jag hade trott. Ju längre jag höll på desto mer kände jag mig som ett med bassängen. Det dök aldrig upp en vägg under vattnet som jag kunde simma in i. Jag blev trött i axlarna mot slutet förstås, men vad spelar det för roll när man har så roligt? Jag älskar verkligen att simma!
Jag hade kunnat fortsätta ett tag till idag om det var vad vår julguru Lars hade gjort. Och om simhallen hade haft en snabbana öppen hela kvällen. Sista halvtimmen fick vi kryssa mellan bröstsimmare i motionsbanan och det var inte optimalt, varken för bröstsimmarna eller oss. Men vi fick ändå High Fives och hurrarop av våra medsimmare när vi nått våra 10 000 meter, så vi var nog inte allt för besvärliga. De lite allvarligare dispyterna hade vi klarat av redan tidigare på dagen. Ibland (alldeles för ofta) undrar jag vad det egentligen är för fel på folk…
Hur som helst. Jag är glad, jag är nöjd och jag är stolt över mig själv. Nu ska jag förpassa mig till horisontalläge, tvinga fram lite axelmassage från maken och äta ett par lussebullar. Riktiga julafton kommer få svårt att slå den här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar