Det är lite fint att vara jag just nu. Det går bra! Gilla!
Igår på simskolan noterade jag nytt rekord på 100 m. Jag har visserligen aldrig försökt sätta rekord på hundringen, och det försökte jag inte igår heller, men jag har tidigare som bäst noterat 1:45 eller 1:46.
På träningen igår stod följande på schemat:
Uppvärmning och teknik
4x100m - fart 1-4 start 2:15
4x50m - 25m så få andetag som möjligt, 25m max, start 1:10
4x25m - start 30
Det var på den sista hundringen som jag klockade 1:42 på Garmin. Övriga hundringar landade på 1:56, 1:52 och 1:49. Rätt snyggt, om jag får säga det själv. Med tanke på det hårda tröskelpasset i tisdags, morgonen i Väsjöbacken och att det är sista veckan innan vila så känns det jäkligt bra. Jag tänker ha som ett delmål att komma under 1:30 på 100m. När jag gör det ska jag fira med något lyxigt. Skaldjursplatå kanske. Och champagne.
I tisdags när jag simmade tyckte jag att jag fick en väldigt bra känsla i draget som jag inte haft förut. Igår hände samma sak med bensparken. Jag låtsades att jag hade fenor och det kändes som att benen avslappnat men effektivt drev mig framåt när jag tryckte på. Det var häftigt!
Som avslutning på passet fick jag svar från Henke på en hel drös av de frågor som poppat runt i huvudet sedan jag kollade på sim-SM. Men på frågan om varför alla simmare kollektivt går ut och slår sig själva innan start så flinade bara både Henke och Arash, så jag antar att det är något mystiskt internt som utomstående ej göre sig besvär med att förstå.
Apropå Arash... det är vår nya simfröken på kursen. Maria säger att hon lärde sig mer om fjärilsim på 30 minuter med honom än vad hon gjort på hela terminen på GIH. Det är ett gott betyg. Jag har inte tagit del av hans undervisning själv, men däremot gillar jag när han visar saker i vattnet.
Första lektionstillfället skulle han visa armarnas rörelser och huvudets position i frisimmet. Henke stod på kanten och berättade, medan Arash stod framåtböjd i vattnet och crawlade på stället, med ansiktet under ytan. Henke pratade och Arash vevade. Henke fortsatte prata och Arash fortsatte veva. Minuterna gick och Arash andades inte!
Efter ett tag började skrattet liksom bubbla i mig av det helt bisarra vi bevittnade. Sen tittade jag mig omkring på mina kurskamrater. Dödsallvarliga. Nickade deltagande åt Henke. Studerade noggrant vad som så tydligt illustrerades. En framåtböjd snubbe som crawlar på stället i flera minuter utan luft var tydligen det vanligaste de hade sett på hela dagen. Det var fantastiskt! Synd bara att ingen annan såg det roliga.
Nåja. Detta om detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar