Det var en jävla skitmorgon imorse. Var trött och tilltufsad med en självkänsla som en hopknölad, trasig servett efter en fika.
Att springa långpass stod inte direkt överst på önskelistan. Sedan kalasmetodens införande har jag haft svårt att orka längre sträckor och därför kändes det inte alls lockande att springa, när jag var så trött och uppgiven redan av att bara sitta hemma i soffan.
Men när träningen känns som mest avlägsen behövs den som mest, och man kan inte vila sig i form till Engadin, så jag stack iväg. Planen var lilla Djursholmsrundans ca 15 km och jag satte klockan på att varna om jag sprang utanför tidsintervallet 6:30-6:45 min/km. Lugna långpass it is.
Känslan i löpningen var faktiskt bra. Bitvis riktigt bra till och med. Det kändes som att jag sprang, snarare än lufsade, trots att tempot inte var så högt. Och jag kände mig stark.
Tyvärr så slutar inte den här historien lyckligt. Efter 10k stannade jag för att rätta till strumpan eftersom det gjorde ont på en tå, för att då inse att jag hade en stor blåsa där. Tänkte att jag nog skulle kunna fortsätta ändå, men med strumpa och sko på plats igen gjorde det svinont, och i såna lägen är jag inte vidare tuff. Så jag skickade ett Mayday till Jonas som kom och hämtade hem mig.
Men jag hänger inte läpp för det. Jag hade lätt tagit mig de sista 5 kilometerna hem om jag inte fått blåsan, och känslan jag tar med mig är enbart positiv. Det här ska nog bli bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar