Jag är i en Kentfas. Fasen har gått så långt att min arbetskamrat hotat att ta livet av sig av depression om jag inte byter musik på jobbet och det har fått Jontan att upprepade gånger göra hostile takeovers av vår musikanläggning hemma.
Men när jag skulle ut på långpass i lördags fanns ingen som kunde lägga sig i. Det var bara jag, mina tankar, Kent och naturen. För varje tanke jag hade i huvudet fanns det en passande textrad!
Sprang bort mot Rösjön (du träffar alltid hjärtat mitt) eftersom jag tänkte att det är lika bra att förlägga så mycket som möjligt av min träning i natur och terräng. Sjön låg stilla och övergiven och jag önskade att jag bara hade kunnat slänga mig i vattnet och gena rakt över.
Som vanligt sprang jag vilse. Vet inte om det är jag eller markeringarna runt sjön som har brister, men jag hamnade mitt i ett sommarstugeområde i vinterdvala som gav mig en olustig känsla, men en genväg genom spenaten senare så var jag på rätt spår igen, med en jäkla puls (en hand mot min strupe och andas blir svårt) och rejäl mjölksyra i benen. Bra träning för mig. Hatar att springa i spenat.
Jag fick ihop 13 kilometer och var förvånad efteråt över hur sliten jag kände mig. Jag ska inte snöa in på hur dålig min löpform är igen (när det känns som om ditt bästa inte är tillräckligt bra) men det är svårt att låta bli när jag så regelbundet påminns av det. Något PB på Tunnelrun nästa helg är inte att vänta.
På lördagskvällen var jag ute och firade Rogers stolta 30-årsdag med karaoke, barrunda och för mycket alkohol (way way). Moget. Var helt ur spel igår!
Faktum är att det kändes lite som att göra en tidsresa (en tid att ha, en tid att mista) att vara ute på stan med gamla kompisarna från KTH. Det var som förr. Jag och Magnus Hult sjöng O helga natt! Och jag drack Jäger. Det ska man aldrig göra om man har som mål att spendera söndagen som en vuxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar