Det fanns bra saker med dagens simpass och det fanns dåliga. Vi börjar med de bra.
Idag körde jag distanspasset tillsammans med Theresia. Även Gunnika fanns på plats i simhallen och bidrog med små hejarop från motionsbanan. Båda girlsen har den fina egenskapen att de sprider massor av glädje och energi och det bidrog starkt till att jag fick en bra start på dagen.
Passet i sig kändes, precis som senast, väldigt nyttigt. Som simträningens broccoli. 500 meter med fokus på att hålla fokus. 400 meter med paddlar och dolme. 300 meter med fenor, med benspark på sidan de första 10 meterna av varje längd. 200 meter med fler än 22 armtag varannan längd och färre än 20 varannan. 100 meter med max 15 andetag. Och så lite teknikövningar och bensparkar. Broccoli.
Men idag... mjääää... nääe. Det var inte direkt så att jag jublade efteråt. Det var trångt på banan. Folk stod mitt i vägen när jag skulle vända och jag blev slagen upprepade gånger av farbrorn som med sitt ryggsim tog upp hela banan. Jag börjar inse att det är så här trångt det kommer vara numera och att det bara är att vänja sig. Gilla läget. Djupandas. Men det är svårt.
Jag blev i alla fall väldigt okoncentrerad av allt som hände. Och jag var fruktansvärt trött i armarna. Det har varit ganska tuffa simpass den här veckan och jag tror inte det blev bättre av gympasset igår som gjorde att jag knappt kunde lyfta armarna efteråt. Under dagens nedvarvning trodde jag nästan att jag skulle sjunka. Så nu tar jag en liten paus från det här med klorerat vatten och vilar upp mig. Tills på onsdag.
Vill du läsa mer om simning innan dess så kan du gå in på swimrunners.se så länge. Jag har gjort ett nytt inlägg där. Och fått en helt egen flik! Swimrun-bloggen, det är jag det. Jag har aldrig haft en egen flik förut så idag känns som julafton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar