Roten till allt ont kommer från igår. Då var jag i Vasalundshallen med bästa simgruppen och körde ett dubbelpass med fröken Hasse. Först en timme i bassängen, sedan en lika lång cirkelträning.
Mitt styrketränande har varit mycket modest under hösten, pga diskbråcket och den överansträngda fossingen. Den sistnämnda, som fortfarande besvärar, begränsade mig kraftigt igår, men så här i efterhand är jag glad över det. Jag har nämligen ändå träningsvärk så att jag knappt kan röra mig.
Det var inte enbart därför jag hade en dålig morgon, men den blev definitivt inte bättre när jag kom till Vårby för att fira nyår på Camp Snowman med Human Ambition och fick se dagens hiskeliga pass.
Jag skulle simma på bana tre och alltså skrapa ihop 8000 meter i ångestlånga serier med min träningsvärk. Gah! Fenorna åkte omedelbart på och jag svalde ner gråten.
Fenorna gjorde mig lite för snabb för min bana, och under insimmet kändes det stökigt och ryckigt, men sen när det möblerades om lite så blev det bättre och jämnare. Och efter ungefär en timme hade jag simmat ut det mesta av morgonens frustration och ledsamhet.
Folk började droppa av redan efter nån timme och på slutet var vi inte många kvar. Jag var verkligen svintrött, men jag hade bestämt mig för att inte ge upp förrän passet var klart. Det hade bara fått mig att må sämre igen, så jag gnetade på tillsammans med Rex.
Fysisk smärta och trötthet är så mycket lättare att hantera än psykisk. Jag är jättestolt över att jag tog mig igenom allting. Den här typen av pass är åtminstone karaktärsdanande.
Belöningen blev en högst ståndsmässig lunch vid Nytorget tillsammans med Urban, Stina, Karin och Tompa.
Nu rundar jag av det här förbannade skitåret. Hur jag känner mig? Sviken, sårad, otillräcklig och ledsen. Må 2017 vara på min sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar