Jag längtar till helgen för att jag vet att jag ska få simma mycket då, men sen när det väl är helg och klockan ringer 05:30, utan time for snooooze, så känns det liksom inte alltid jätteenkelt att förstå den där längtan.
Idag var det Johan som höll i passet med Aktivitus/Human Ambition/Race and Shine i Vasalund.
De som kände sig fulländade i sin simning skulle välja bana 1-2 och de som behövde jobba med tekniken skulle välja bana 4-5. Jag valde bana 3 och hamnade i ett ingenmansland, bortglömd av simfröken.
Det gjorde dock ingenting. Jag körde igenom passet med äckelpositiv och peppig inställning, trots att det inte gick bra alls. Hade dåligt tempo, var sjukt trött i armarna och saknade helt flyt i allt utom simningen i fart 1. Fantastiskt att jag lyckades hålla så bra attityd!
Den senaste månaden har jag simmat ihop ungefär 65 km (sjukt!) så jag tänkte att det är i sin ordning att jag börjar bli lite trött i både kropp och huvud.
Eftermiddagen bjöd på en klump i bröstet som jag (tror att jag) hanterade med strutsmetoden, en gammal goding som aldrig fungerar särskilt bra. Klockan åtta stod jag ändå i Vårby med min färgglada zebrarandiga badis och ett leende på läpparna. Insidan avstängd.
Det känns som att jag var helt oseriös hela passet, men egentligen var det bara på slutet. Lili blev petad från konstsimslaget, Anki steppade upp och Karin är vår nya stjärna. Typ så.
Innan det spårade simmade jag ändå helt okej med tanke på känslan jag hade imorse. Och jag maxade en 50:a på under 40 sekunder (39.8) för första gången på vad som känns som väldigt länge. Tar med mig det i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar