... gör lemonad. Tills du drunknar i citrus och inte kan andas längre. Den där droppen finns alltid.
Min bägare har varit rätt fylld hela hösten. Jag har kämpat med min positiva attityd, slagits mot vilda ninjor för att hålla humöret uppe. Fokuserat överdrivet mycket på alla små ljusglimtar för att framhäva dem mer. Varit tacksam för allt jag har och inte har. Lyft fram sånt som får mig att må bra.
Men med mörker och höst och löpvila och Trump och överbelastade senor och relationer och för lite sömn och Skanstull och diskbråck och mormor som ramlat och Vasalundshallen och jobbet och sjukgymnastik och press och formgjutna sulor och tröstätande och piller och rasister och flyktingar och stress och snökaos och den där lilla, lilla droppen...
Och det jag känner är att jag aldrig någonsin räcker till, hur mycket jag än försöker.
---
Visst är det roligare när bloggen handlar om simning. Jag återgår till det inom kort.
Mina krascher brukar vara korta och kärnfulla. Tror jag har gråtit klart nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar