Jag var på Kents avskedsturné igår. Näst sista konserten ever och nu efteråt önskar jag att jag hade kunnat vara med även ikväll, på den allra sista. Det var så mäktigt!
Älskar stora bildskärmar, strålkastare, ljusshower, enorma högtalare och ett publikhav som dansar i takt. Älskar Kent. Önskar att jag vore Kent! Eller Jocke Berg. Egokicken när en fullsatt Tele2 Arena nästan sprängs av jubel måste vara hyfsat svårslagen.
Det är sorgligt att de lägger av, men jag kan ändå hålla med om att det är dags. De är så gamla nu för tiden! Gubbrockare, det är inte lika gulligt som när de var egensinniga unga popsnören som sa "Tack som fan".
Jag har lyssnat oerhört mycket på Kent. Alltså jätte, jättemycket. Den senaste veckan, som varit så fullständigt nattsvart, har en del av låtarna fått ny innebörd. Det var inte helt utan ansträngning jag klarade av att hålla ihop och sitta kvar på min plats under vissa av dem igår.
- insert bild på hink med kräks och en svettig Sofia på badrumsgolvet med handduk om täcke -
Kanske är det på grund av senaste veckans helvete som mitt immunförsvar för första gången på länge sviker mig. Har precis hämtat mig från förkylningen och i natt vaknade jag, efter att ha legat och frusit en lång stund, med enorma magsmärtor. Kort därpå kräktes jag ut gårdagens middagsburgare, innan jag somnade på badrumsgolvet i en timme.
Sedan var allting över, men jag insåg ju att det inte var läge att åka och simma tre timmar senare. Jag har inte varit i vattnet sen i söndags och jag har sett fram emot dagens Vårbypass så mycket! Schiiit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar