Återigen tillämpades självseedning på banorna inför morgonpasset i Vasalundshallen med Aktivitus/Human Ambition/Race and shine. I praktiken innebar detta, precis som senast, spänstiga unga karlar till vänster, män med självinsikt och kvinnor till höger samt Sofia ensam i mitten.
Förra veckan var min bana ett ingenmansland där jag var osynlig. Idag var det precis raka motsatsen.
Jag överöstes av komplimanger för min simteknik av fröken Johan, och han använde mig som modell för att visa övriga deltagare How To Do It. Tack för den självförtroendeboosten. Ibland känner jag mig väldigt enkel som blir så glad av lite random beröm.
Eftermiddagen var ganska rutten. Jag fick en känslomässig dipp, var tvungen att lägga mig och sova istället för att gå på planerat glöggevent och att åka till Vårby och simma på kvällen kändes som en gigantisch utmaning.
Jag kom iväg enbart för att det är sista passet innan min extremt välförtjänta återhämtningsvecka.
Karin stod på kanten och bollade passet. Det är så himla bra med ett par ögon som ser och påminner om precis sånt som jag behöver bli påmind om. Jag var väldigt trött, men bitvis kändes det ändå ganska bra. Att cruisa fram genom vattnet kan ibland ge mig en sån enorm tillfredsställelse.
Jag tycker det är svårare att få till en bra övergripande känsla när jag inte i förväg vet exakt hur passet ser ut. Vill helt enkelt veta hur jag ska disponera de krafter jag har och extra viktigt är det när jag känner mig som ikväll, dvs helt kraftlös och konstant på väg att ge upp. Simmade en del med fenor och dolme. Dock ej samtidigt.
Men ändå. High five till mig som var där, som simmade, som hade roligt och som får sova nu.
2 kommentarer:
High five!
Jä! Ska bara dra på lite handkräm först...
Skicka en kommentar