DN har en artikel på sin webbsida, "Långlopp skördar otränade offer", som gör att även jag som känner mig väl förberedd inför marathon blir en smula nervös. Jag kände samma typ av nervositet när jag såg att jag ska skriva in kontaktuppgifter till anhöriga på baksidan av nummerlappen. Ett dödslopp...
Nåja... jag känner mig trots allt ganska lugn. Det jag har kunnat göra har jag gjort. Jag har sprungit regelbundet, jag har sprungit långt, jag har jobbat på min mentala styrka, jag har provat ut mina kläder, jag har druckit både vatten och sportdryck under träning, jag vet att magen klarar att få i sig energitillskott, formen kommer att vara toppad och jag har en plan för loppet som jag kör efter så långt det håller. Med ett skönt stöd från Sara.
Det är antagligen förvånande många som ställer sig på startlinjen utan regelbunden löpträning och utan någon som helst respekt för distansen, och jag är glad att jag inte är en av dem. Jag har inte heller så stor respekt för distansen längre, men det är för att jag har så många bra långpass i bagaget. Jag vet precis hur ont det kommer göra och jag vet vad som kommer krävas av mig i de sista sega backarna upp mot Stadion. Jag kan omöjligt svära på att jag kommer klara loppet, men jag har gett mig själv de bästa förutsättningarna. Sen finns det alltid saker runt omkring som jag inte kan påverka.
Delar med mig av mitt hemliga vapen i den mentala träningen :)
1 kommentar:
Hahahahahahhaha! Jag känner verkligen att vi är på samma väglängd! Plöstligt i Vinslöv är en favorit, och har alltid varit,och kommer alltid att vara!
Skicka en kommentar