Britt-Marie var här

Vilodag idag. Har gjort som vi svenskar gör så fort vi får vårkänslor. Vi kastar oss ut för att få lite sol i nyllet och skiter i att det är svinkallt, blåsigt och kan börja snöa vilken jävla sekund som helst. Jag lindade in mig i en filt och satte mig på altanen och läste Fredrik Backmans "Britt-Marie var här" i solen och höll samtidigt på att frysa ihjäl.

Britt-Marie är inte passivt aggressiv, men hon har svårt att hantera smuts och förändring. Det får henne att skrika på insidan. Hon har ägnat hela sitt liv åt att passa upp på sin man och allt hon någonsin önskat är att han, utan anmodan, skulle tacka för maten och säga att det var gott eller påpeka hur fint hon gjort hemma. Men det händer aldrig. Olika omständigheter gör att Britt-Marie snart befinner sig i en helt ny situation, i ett helt nytt liv med en helt ny typ av människor omkring sig.

Jag blir orimligt påverkad av boken och Britt-Marie. Jag har gråtit flera gånger, i de mest bisarra situationer, där jag är ganska säker på att det inte är meningen att man ska gråta. Men jag känner igen mig i obehagligt mycket. Britt-Marie är 63 år och kanske är jag rädd att sluta som hon.

Vi delar rädslan att ingen ser oss. Att vi skulle kunna dö och bli liggandes i smutsen i veckor utan att någon hittar oss. Och önskan att få beröm utan att vi bett om det. Jag skriker ofta på insidan. För att jag blir förlägen, arg, ledsen, känner mig sviken, ensam eller tycker att jag inte räcker till. Lite som Britt-Marie. Men så länge man håller skenet uppe är det ingen som märker något, fast allt vi vill är att någon ska märka. Trösta, krama, berömma.

Idag har jag längtat jättemycket efter att simma igen. Så mycket att jag har skrikit på insidan.