Rockman var en tuff kille, han tog hårt på mig.
Morgonen efter loppet var jag otroligt sliten - värre än efter något lopp förut. Låren och vaderna gjorde ont, liksom ländryggen, nacken och skulderbladen. Jag var vansinnigt trött och vaknade lite snorig. Allmäntillståndet var kraftigt nedsatt och jag hade gärna tillbringat hela söndagen i horisontalläge, sörplandes resorb, istället för att åka flygplan.
Benen har nu hämtat sig ganska bra. Jag kan gå som vanligt ner för trappor och sätta mig på en stol utan att långsamt sänka mig själv ner, med armarnas hjälp. Yay! Sprang 20 minuter igår och det kändes lite struttigt och långsamt, men hade väldigt bra effekt på benen.
Värre är det med axlarna. Tror jag spände mig mycket under loppet, och stelheten har nu vandrat ner som en låsning mellan skulderbladen. Förbannat ont. Kan inte sova. Naprapatbesök igår, yoga ikväll, simning och massage imorgon. Hoppas det släpper. På lördag kör jag och Lindad Ångaloppet sprint.
Känslan efter Rockman var att jag aldrig vill köra swimrun igen, men jag är samtidigt otroligt inspirerad att träna mer, träna hårdare, bli fysiskt och mentalt starkare så att jag är redo för nästa utmaning. För det är några kvar i år, förutom Ångaloppet. Och många kvar i livet.
Jag vill aldrig stå still för länge, aldrig sluta utvecklas, även om det gör ont att fortsätta ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar