I augusti 2012 stod jag och Lindad på startlinjen i Ångaloppet för allra första gången. Då var det 100 startande lag och vi hade aldrig gjort något liknande förut. Vi älskade det, lärde oss crawla och resten är så att säga historia.
Till Ångaloppet kommer vi alltid tillbaka. I år var vårt femte år men i och med urladdningen i Norge för en vecka sedan valde vi den här gången att anmäla oss till sprinten - 10 km löpning, 1 km simning.
Började dagen med att heja på Ångaloppet familj. Dog sötdöden av alla minismå kidz som körde med sina föräldrar. Så jäkla grymt!
Vi hade många vänner som deltog i år, vilket gjorde det lite extra roligt. Några av dem körde swimrun för första gången. Snacket gick huruvida vi skulle köra med våtdräkt eller utan, då vattentemperaturen i Östersjön låg på högst 14 grader. Jag och Linda valde utan.
Uppladdningen skedde på lite olika sätt. Jonas och Martin vilade sig i form medan jag och Lindad joggade ner till vattnet och tillbaka. Försökte värma upp och sträcka ut trötta muskler lite, men redan när vi klev in i startfållan anmärkte Linda på att hennes hälsena kändes väldigt spänd.
Vi var ändå taggade i starten och hade planen klar för oss. Men titta först noga på bilden ovan. Jag fullkomligt älskar allt som händer i den!
Tanken var att hålla ett lite högre tempo än vi vanligtvis gör och se vad som händer. Trummade iväg och hittade en bra pace, kontrollerat ansträngande. Banan gick först längs en lång grusväg och sedan in i skogen på en mindre stig. Vi hängde med bra, men när vi skuttade över ett litet dike hörde jag Linda skrika till bakom mig.
Att våga lyssna när kroppen säger nej är en styrka. Det kan verka som ett lätt beslut att bryta ett lopp, men är man en person med riktigt tjockt pannben och enorm vilja, som Linda är, då är det beslutet aldrig enkelt.
För mig var det aldrig ens något att snacka om. En liten bristning i vaden hade kunnat bli något mycket värre om vi fortsatt, men nu promenerade vi istället runt första varvet, inklusive två korta simningar, till varvningen på Ånga. Där klev vi av.
Att det var rätt beslut finns inga tvivel om, men självklart är det ändå en stor besvikelse. Vi fick en riktigt bra start, hittade en rytm och kom in i vår bubbla. Det tar vi med oss från loppet. Och lärdomen att livet går vidare även med en DNF i bagaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar