Jag hade turen att få med mig sommarkatten Mattias till Värmland. Vi sprang förstås en del ihop på Mallis, men hade aldrig ens simmat tillsammans när vi drog till Karlstad. Trots det kände jag mig väldigt lugn och helt säker på att vi skulle komplettera varandra bra. Jag var nervös för att inte kunna hänga med i löpningen och Mattias för att inte hänga med i simningen. Perfekta förutsättningar!
Två av flera anledningar till att jag ville köra med Mattias är att han är en ödmjuk person och en duktig löpare. Och jag ville utmana mig själv i just löpningen. Att bli tuffare mentalt, att vara den svagare personen i ett lag, få kämpa hårt för att hänga med och att kunna hantera tankarna i huvudet när löpningen blir jobbig är sådant jag behöver träna på. Jag och mina Lindor, som jag vanligtvis tävlar med, är ganska jämnstarka. Det är alltid tryggt och stabilt.
Karlstad Swimrun var ett perfekt lopp att testa hur det känns utanför komfortzonen, med 10.5 km löpning och 3.3 km simning, fördelat på åtta löpsträckor och sju simsträckor.
Starten gick inte förrän kl. 14, men vi åkte till Karlstad arla morgon och var på plats i god tid. Åt lunch, hämtade startkit och hängde runt med några andra glada deltagare. Stämningen var på topp och allting kändes jättebra.
En gemensam buss tog oss deltagare ut till Sommarro IP, och jag och Mattias sprang ett par varv runt gräsplanen för att värma upp och prova hur det var att köra med lina mellan oss. Lugnt och fint första varvet, och sedan megafort. Då blev jag nervös. Vad hade jag gett mig in på?
Vi var inte jättemånga lag på startlinjen men alla kutade iväg i ett äckligt snabbt tempo. Första löpningen var 2.4 km och efter 300 meter trodde jag att jag skulle kollapsa. Solen gassade och jag höll på att bli kokt i min dräkt, men att cabba ner på ett så kort lopp var förstås inte aktuellt.
På min ena axel satt en demon som gallskrek att jag måste stanna eller dö. På andra axeln satt en regnbågsfärgad enhörning och viskade att jag skulle bita ihop och att allting går, bara man vill. The sky is no limit. Demonen påpekade att jag pip-andades på ett farligt sätt och enhörningen kontrade med att jag var så jävla grym som fortsatte ändå. Och så där höll det på...
Inledningen bestod av två längre löpningar och två längre simningar (~2.5km samt ~800 m - långt är ett relativt begrepp) och jag var så glad när andra långa löpningen var över och det bara var småduttar kvar. Dessutom växlade vi som värsta proffsen.
Bästa, finaste Mattias gjorde ett fantastiskt jobb i löpningen och släpade runt mig i linan bakom sig. Led med honom emellanåt när det kändes som att jag hängde efter som förlamad, benen var fulla av mjölksyra, andningen tung, demonen högljudd och jag hade svårt att orka hålla något som helst tempo. Men istället för att låta tankarna få fäste fokuserade jag på tryggheten och hjälpen linan gav mig, och på Mattias lätta fötter framför.
Simningen kändes däremot jättebra. Det blev återhämtning, både fysiskt och psykiskt, även om jag hela tiden påmindes om att det som verkade rättvist från början faktiskt inte var det. Jag hade aldrig känslan av att behöva dra Mattias i vattnet, utan det enda jag behövde göra när jag låg först var att navigera. Varje simning tog vi oss förbi ett eller två lag, som sedan sprang om oss på nästa löpsträcka.
Upploppet var det bästa. Så föredömligt kort! Efter sista simningen (som delvis var vadning) hade vi endast drygt 300 meter upp till mål, där vi välkomnades av arrangörerna med snygga finishertröjor, vattenmelon, bananer och korv med bröd. Jubel och hejarop!
Var så trött efteråt! Och så himla glad att jag hade överlevt! Jag trodde loppet skulle ta över två timmar med tanke på distanserna och de många växlingarna, men vi slutade på fina tiden 1:55.
Jag körde utan klocka för att inte vetskapen om vilket tempo vi höll skulle stressa mig, men jag hörde av Patric och Åsa, Team Tengblad, som låg bakom oss att första löpningen hade gått i 4:40-tempo. WTF liksom? Så snabbt kan inte jag springa! Inte konstigt att det var tufft, även om det gick i lägre tempo sedan.
I mål hade jag den där grymma känslan av att jag faktiskt hade gjort mitt bästa. Jag hade inte kunnat springa fortare. Kämpade stenhårt!
Som lopp betraktat var Karlstad swimrun en väldigt trevlig tävling. Liten och välorganiserad! Rekommenderas! Förbättringspotentialen ligger möjligen i funktionärernas förmåga att på ett tydligt sätt dirigera oss halvdöva, halvblinda, vimmelkantiga och lite korkade swimrunners åt rätt håll.
Efter loppet hade vi fri entré till spa-avdelningen på Scandic i Karlstad, och kvällen avslutades med buffé och prisutdelning på hotellet. Kul att få lite tid att snacka med de andra deltagarna innan hemresan. På det hela taget en väldigt, väldigt fin dag!
Tack Capa Karlstad för bilder och ett bra arrangemang!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar