Hurra!!! Jag har en ny simfröken! Fröken Micke. Oh joy!
Att vara utan simtränare, eller fröken, var otroligt stressande. Det märkte jag omedelbart efter att jag vinkat hejdå till Hasse efter vårt sista pass. Jag slösade därför ingen tid innan jag skickade den stora frågan vidare till Micke. Svaret var positivt!
Helt ny är han förstås inte för mig. Jag har ju simmat för honom i Human Ambition ungefär ett och ett halvt år, men det finns flera sätt att vara simfröken på. Nu har han alltså fått hela min lovande simkarriär i sina händer och vi har haft ett första möte.
Planer har smitts, svagheter blottats och Soffiproppan har fått skrämselhicka. För mig som ofta har orimligt höga krav på mig själv och dessutom inte är ett stort fan av förändring är det ett enormt steg att byta simfröken. Utmaningen börjar redan innan jag ens klivit ner i bassängen.
Och vad som kommer hända där törs jag knappt tänka på, ännu mindre efter dagens smygstart.
Det finns visserligen en hel rad andra anledningar till att jag var trött och kraftlös idag, men passet jag fått från Micke skiljde sig brutalt mycket från vad jag är van vid och jag blev SÅ trött. Fullständigt slut. I kroppen, knoppen, armarna, benen. Överallt. Sista kvarten simma jag genom en dimma. Det var ett mirakel att jag slutförde och dessutom överlevde för att berätta historien.
Vad som knäckte mig?
4x(200m + 2x100m v.30), ett varv vardera av bröstsim, ryggsim, frisim och medley (alla med fenor). Mer än så behövdes tydligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar