Jag och mitt sprintsimningsprojekt, som jag ju längtat så mycket efter att få dra igång, har inte klickat. Det borde egentligen inte komma som någon chock eftersom det var likadant i våras - att jag inte fick till mina fartpass riktigt. Nu händer samma sak igen och det är inni frustrerande.
Det känns lite som att äntligen få den där apsnygga killen man gått och spanat på i månader - bara för att rätt snabbt inse att han är en jävla douche och att man inte har ett skit gemensamt.
Jag har väldigt svårt att beskriva känslan, vad det är som går fel, när jag kör mina syrapass. Att det är asjobbigt är en självklarhet, men det brukar väl inte skrämma mig?! Det som skrämmer mig är snarare den motvilja och det obehag som byggs upp i kroppen för varje gång jag kör serierna. Som helt tar bort glädjen och får hela medvetandet att skrika VILL INTE! Men jag förstår inte varför? Jag vill ju?!!
Efter tisdagspasset med Maria i Vasalund ville jag bara åka hem. Vi skulle ha avslutat med starter och lattjat lite med växlingsträning, men jag hade ingen lust. Kände mig bara tom.
I våras var allt helt åt helvete i flera veckor efter att jag kämpat i en negativ spiral med liknande pass, men sedan hittade jag långsamt känslan igen. Körde många pass med våtdräkt och tänkte att den fina fart jag plötsligt hade berodde på den. Men tänk om det inte var enbart därför?
Jag var faktiskt snabbare än någonsin även utan våtdräkt.
Träning ska vara roligt. Och om det nu är så att f4-serierna på 50 meter inte fungerar för mig, så kanske det finns andra sätt att lägga upp träningen på? Samma syfte, annat upplägg? All den vilja och motivation jag har måste gå att använda för att få mig dit jag vill. Det måste finnas flera förbindelser till samma mål. Jag har ingen brådska och jag letar inte efter genvägar. Bara en gata jag trivs att färdas på.
Hoppas verkligen att min historia kommer sluta lyckligt. Stay tuned.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar