PT-pass med simfröken Hasse i Vasalundshallen idag, och som vanligt var det superroligt och väldigt givande. Det dåliga var att 45 minuter gick svinfort. Bu för det.
Fokus idag låg på att hitta grepp på rätt ställe. Jag tror att mina laborationer under de senaste passen har burit frukt. Fick göra några olika övningar på temat (t ex hajen med skovling - sjukt muppig) och simma några korta sprintar. Det kändes bra och simfröken verkade nöjd. JAG var nöjd. Det var skönt att få bekräftat att den uppfattning jag fått om vad som är rätt spår verkligen är det. Nu vet jag vad jag ska leta efter. Skitbra! Försökte lagra in känslan. Motivationen på topp igen!
Dammit vad roligt det är, det här med simning. Fukking jävla apkul!! Whioo!
Att tänka på när det ska gå fort: ner med huvudet, trycket bakåt, hög men kontrollerad frekvens, göra mig lång, inte pressa mig uppåt på första armtaget och inte vilja för mycket. Lätt, fokuserat, snabbt.
Axeln funkade helt utan problem i vattnet idag. Var lite orolig över den efter simningen med Theresia och Maria igår kväll, men det var helt i onödan.
Jag antar att det inte lyckats undgå någon att jag gillar min simfröken rätt skarpt. Förtroendekapitalet är enormt, PT-passen och hans engagemang betyder väldigt mycket för både mitt driv och min utveckling, såväl den fysiska som den mentala. Han är ett stort stöd.
Därför var fröken inte vidare populär i måndags när han, under bråkdelen av en sekund, lät mig tro att det här projektet (även kallat Sofia/Hasse-modellen) skulle läggas ner. Fifaen. Vilken kalldusch! Skämselhicka. När han fått avsluta meningen med de goda nyheterna så kunde jag andas igen.
Men det var en bra påminnelse om att man alltid ska vara tacksam över vad man har. Fokusera på här och nu. Framtiden löser sig när den blir till nuet, och det är ingen idé att oroa sig för mycket eller måla upp obekväma scenarios som kanske aldrig blir verklighet. Tänker att jag alltid kommer att landa med fötterna nedåt, oavsett.
Jag vet inte exakt vad Hasse känner att han får ut av att coacha mig, men jag är jätteglad över att han ser något positivt med det. Tills vidare visar jag, precis som förut, min uppskattning så gott jag kan genom att alltid försöka ge 100% i träningen. Tror och hoppas att det är värt tillräckligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar