Känslan när man kommer till simträningen i Vårby kl. 07:00 en höstmorgon, och får se coachens pass. Fast as a shark. GAH! Hundringar "all out" med tidtagning. Fyra stycken. Och en explosion av tankar i huvudet.
Och när jag gick därifrån - ännu fler tankar. Jag lärde mig mycket under morgonens två timmar. Och jag är så tacksam att jag det här passet kom just nu, just idag.
Hade jag i förväg vetat vad som väntat hade jag sannolikt inte ens åkt dit. Vilket misstag det hade varit. Min absolut första tanke när jag såg passet var - jag gör det inte. Jag är ur form. Jag vill inte.
När jag lugnat ner mig en smula tänkte jag att jag åtminstone kunde simma alla med fenor.
Något annat resonemang än ovanstående var inte att vänta. Jag landar alltid där när det ska tas tid. Jag hatar tidtagning. Men det lustiga är att jag samtidigt älskar det. Men varje tillfälle verkar kräva att min hjärna går berserk en stund innan den accepterar situationen.
Jag landade i att simma två hundringar utan fenor och två hundringar med. Vilan mellan varje hundring blev ca 5 minuter + 4x50m lugn simning.
I vintras simmade jag alla mina hundringar under 100x100m snabbare än jag simmade en hundring idag. Jag simmade Vansbros 3km med ett lägre snitt. Mina tider, framför allt de utan fenor, är katastrofala. Men samtidigt talande.
Så även om jag vet att jag har simmat fortare förut, så kunde jag inte det just idag. Och jag vet varför. Det är inte hela världen. Nu är jag ju på banan igen och varje vecka kan jag lägga kraft och energi på att utvecklas och hitta formen igen. Herrejiz, det är bara september! Nystart ffs!
Det jag lärde mig av de första två hundringarna utan fenor var att den fysiska begränsningen var större än jag trodde. Och jag blev påmind om hur svårt det är att simma med armar tunga av mjölksyra. Dessutom kan jag glädjas i efterhand åt hur bra träningen faktiskt fungerade förut, när mitt mål var bra tider på korta sträckor.
Delar av mig skäms över att jag inte kunde göra bättre ifrån mig, men jag jobbar hårt på att inte låta mina prestationer definiera mig som vare sig person eller simtränare. Jag fokuserar istället på allt som jag lärde mig av dagens pass och DET gör mig bättre.
Av hundringarna med fenor lärde jag mig att även den mentala formen är en färskvara. Eller kanske snarare kombinationen av fysisk utmaning och mental styrka. Jag hade inga höga förväntningar på mig själv och då är det svårt att prestera.
Med fenorna fick jag visserligen en betydligt bättre känsla i simningen, samma känsla som jag eftersträvar att få utan dem, men det var inte förrän sista hundringen som jag vågade trycka på. Jag vet helt enkelt inte längre var mina begränsningar sitter. Förut var den vetskapen knivskarp.
Så. Med mig från morgonens skärseld har jag massor av nya lärdomar och ett antal tider som jag utan större svårighet snart kommer att kunna förbättra. Allting har ett pris, och en trög start är vad det kostar att lägga träningen på hyllan under alldeles för lång tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar