Jag har inget emot att låta träningen vara jobbig, men när den blir FÖR tuff på ett sånt sätt att jag inte har kontroll, då blir det tråkigt. Jag har haft några såna pass i gymmet det gångna året och min senaste MTB-tur knäckte min motivation totalt.
Om jag har sällskap när jag tränar är toleransnivån en aning högre och träningen blir oftast väldigt mycket roligare när man delar den med någon.
Igår morse återupptog jag och pappan en fin gammal tradition av tisdagsmorgonträning i gymmet. Vi körde gemensamma övningar och startade, precis som på den gamla goda tiden, med några ben- och rövmördare i TRX:en. Träningsvärken idag är ett faktum!
Hade knappt blivit torr bakom öronen efter gympasset när det var dags att dra till Eriksdalsbadet för lunchsimning med Stina. Ett riktigt lyxpass med hjälpmedel mest hela tiden. Men också jättejobbigt på ett skönt sätt. Kände mig stark och beslutsam. Och så var vi ju två som kunde pusha varandra genom tröskelfemtior och medleyhundringar.
Körde ett simpass imorse också med SUPERFIN känsla. Tyckte jag forsade fram genom vattnet med perfekt position. Men det gick så långsamt. Så. Jävla. Långsamt! Jag skojar inte. Det bekräftades av inte mindre än två olika klockor.
Nu var det visserligen inte meningen att jag skulle simma så värst jättefort just idag, men det är ändå jävligt störigt och irriterande på alla vis att inte perfekt känsla kan kopplas ihop med bra fart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar