När allt känns lite bättre får man fira...

Igår var en modderfukking tuff dag, en studiedag i självinsikt och personlig utveckling. Det är mycket som händer och som behöver hända på den fronten just nu, så hey! Varför inte våldsamt mosa in allt på samma gång?

Trots att dagen var energikrävande så slutade den fint, med ett litet, litet gnistrande korn av hopp i mitt bröst. Jag har saknat det.

Gårdagens händelser gjorde att jag kände mig helt utmattad idag och ganska omotiverad till att åka och simma. Jag hade alla skäl i världen till att stanna hemma, det skulle varit okej. Men passet såg roligt ut och det brukar alltid kännas bättre när jag väl är i simhallen.

Distansen var på 3700 meter och jag växlade mellan en jävla massa 25:or i fart 3, start 35, och längre sträckor i låg fart.

Det senaste halvåret, minst, har jag endast simmat jättelångt och jättesakta. Är helt ovan att höja upp tempot och att anstränga mig. Hela simningen känns konstlad och obekväm när jag gör det, men jag vet ju att enda sättet att råda bot på det är att bita ihop. Vända uthållighet till hastighet.

Så jag gjorde vad jag kunde.

Firade med en glammig lurre i form av hamburgare, i bilen utanför Donken.

Efter en mysig långpromenad i skogen med Trattefnatt så var jag om möjligt ännu tröttare än imorse, men då var det dags att ta tag i min Sadhana - dagens yogapraktisering.

Jag satte ihop ett ganska långt flöde idag och försökte fokusera på tekniken i de positioner vi gick igenom på utbildningen.

Slängde medvetet in några övningar som vi INTE gick igenom också, för att få ett brejk där jag bara kunde tänka på flow och andning. Blev ett bra pass som gav upphov till många nya tankar och idéer.

Firade med glammig middag i form av blodpudding. Med bacon och sylt! Friyay!