Förväntat däng av Tom-Tom-Tommy

Jag fick däng av Tom-Tom-Tommy igår på simskolan. Jag visste att det skulle bli så, men jag är ändå irriterad. Inte för att han var snabbare utan för att jag inte var lite mindre efter än vad jag var.

Efter uppvärmning och teknikövningar fick vi simma 16x25m start 35. Det är tredje gången jag kör den serien på mindre än en vecka, och jag börjar känna mig trygg i hur mycket jag törs ta i.

Igår lyckades jag lägga i princip alla under 25 s. Vissa mer under, andra mindre, men jag är väldigt nöjd med det. Klar förbättring mot senast.

Så kom då däng-serien. 4x25 max, start 1:00, mot Tom-Tom-Tommy.

Simmade på 18.5, 18.9, 19.6 och 18.8. Jag kunde varit nöjd om det inte vore för att jag fick på nöten verkligen tog i så mycket jag kunde. I en underbar värld hade det inneburit åtminstone minus två sekunder på varje 25:a. Jag har gjort det förr.

Sen simmade jag av lite lojt innan jag riskerade livet uppe på trampolinen för att fotografera. Jag är en smula höjdrädd och att stå där uppe var en nära-döden-upplevelse.

Efter morgonyogan idag drog jag till Vilunda och simmade dagens pass. 2850 meter med bland annat skräckinjagande (?) 800, 400 och 200 meter.

Jag har funderat en del och kommit fram till att jag både är fysiskt och mentalt ovan vid ansträngning. Jag har glidit på en räkmacka hela hösten, myst fram i behagligt tempo och tagit till fenorna så fort det blivit lite jobbigt. Givetvis okej under diskbråckstiden... men nu? Nöe. Iche.

Idag kändes det som att ansträngningsnivån var högre än den borde varit för att jag skulle nå de rikttider fröken Hasse gett mig för distanserna, men i själva verket tror jag att den var rimlig.

Det får vara lite jobbigt. Jag välkomnar det! Skärpning. Hej!