Idag har jag och min larviga och sjukt oseriösa kelpie sprungit Roslagsleden från Karby Gård till Danderyd. Jag kände att jag på ett eller annat sätt behövde pigga upp dagens långpass för att jag skulle komma iväg på det, och det här verkade som ett bra alternativ. Trots (eller mest för?) att det skulle bli ganska kort, ungefär 15k.
Ibland önskar jag att jorden var platt. Och asfalterad. Vore det inte så mycket lättare att springa då?
Underlaget längs leden var väldigt skiftande, vilket gjorde att mitt tempo också blev det. På platta, fina grus- och asfaltspartier sprang jag starkt, snabbt och vackert, men så fort jag hamnade i rot-, back- eller stenbonanzas så tappade jag liksom allt och kände mig provocerande tung, osmidig och gammal.
Det var ändå en ganska trevlig och vacker tur. Är det något jag gillar när jag springer så är det att ta mig från A till B, istället för att kuta i nån ordinär och jättetråkig cirkel.
Jag och Reka hade ingen större brådska med någonting längs vägen, utan vi lufsade på genom skogen, stannade ganska ofta, och tänkte att livet trots allt är rätt så behagligt. Det finns mycket att vara tacksam över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar