Jag har post-vuxenkollodepression. Biggest.
Jag stirrar tomt framför mig och lyssnar på Kent, som alltid när jag känner mig lite nere. Deras senaste låt heter "Vi är inte längre där". Och det är vi inte. Vi är nån annanstans.
Vistelsen på Mallorca har varit helt magisk. Jag åkte dit med en tydlig plan för min träning och det var ett vinnande koncept, även om inte allting blev exakt som jag hade tänkt. Vissa saker blev bättre. Jag har utmanat mig själv, blivit utmanad, flyttat mina gränser och gett mitt självförtroende en rejäl spark i rumpan.
Jag har träffat så många härliga människor och stämningen har varit grym. Inspirerande och upplyftande, inkluderande och glädjefylld.
Våra kolloföräldrar - pappa Pål och mamma Marika - är två helt fantastiska människor som sprider värme, omtanke och positiva vibbar omkring sig. De månar om alla, är alltid lugna, trygga och har ett leende på läpparna. Oavsett vad som händer. Saknar dem redan!
Att komma hem, förvisso till ett bättre sommarväder än vad Mallis bjöd på, är avtrubbande och jobbigt. Omedelbart krävs det att jag tar större och viktigare beslut än om jag ska äta en medioker Chicken Burrita eller Club Sandwich till lunch i poolbaren. Ta en tupplur efter frukost eller låta bli? Vill bara stoppa huvudet i sanden och låtsas att jag är kvar i paradiset.
Jag kommer tillbaka nästa år. Det är just nu den enda tanke som lättar lite på bedrövelsens tunga ok.
Stort varmt tack till alla som var med och förgyllde min resa i år! Ingen nämnd, ingen glömd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar