850 höjdmeter och 15 kilometer, det jobbade jag och Reka ihop i Väsjöbacken idag. Joråsåatt...
Jag valde backen ovanför den numera brandskadade skiduthyrningen, knatade upp längs stigen och kubbade på grusvägen ner till samma startplats.
Efter fem vändor sprang vi ett varv på elljusspåret runt Väsjöbacken, två kilometer, och sen gick vi upp fem gånger till. Det var jobbigt och ändå inte. Svårt att definiera var det tog emot mest. Vaderna? Flåset? Benen? Den ädla bakdelen?
Uppe på toppen blåste det som satan. Mina händer var svullna och kalla och jag hade lite tråkigt i min ensamhet. Jyckestycket sa inte så mycket. Men jag var ändå glad. För att jag var där och för att jag genomförde. Jag brukar alltid se det som min största tillgång - att jag inte bara snackar utan att jag faktiskt också gör. Ibland blir det bra, ibland blir det dåligt, men det blir alltid bättre än om jag skulle legat hemma på soffan istället.
Det blev en fin höjdkurva att visa för mamma. Alternativet att promenera upp och springa ner är superbra, men jag kan inte låta bli att önska att jag vore så häftig och stark att jag kunde springa hela tiden. Vet inte ens vad jag ska träna mer på för att klara det? Benstyrka? Syratålighet? Kondition?
Förresten har jag namnsdag idag. Sofia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar