Exakt det här datumet hade jag ow-premiär förra året. Då visade termometern på 10 grader vilket, åtminstone så här i efterhand, får dagens 13 att verka lite kvalmiga.
Jag har simmat i kallt vatten förut. För jag antar att det här räknas som kallt vatten, även om jag själv förmodligen har lite rubbade referensramar? Det kallaste jag har simmat i är 8 grader.
Jag vet hur det känns och jag vet att jag kan, men ändå var jag lite nervös när jag träffade Theresia, Mårten och Kajsa vid Brunnsviken imorse. Även om vattentemperaturen inte skulle vara något problem så är det fortfarande inte vidare trivsamt de första minuterna.
Inte ens temperaturen på land var särskilt behaglig, men stämningen var åtminstone... eh... peppig.
Lika bra att hoppa i utan att tänka för mycket. Börjar man tänka börjar man spänna sig och spänner man sig blir det outhärdligt. Jag fokuserades på att andas lugnt och upprepa nåt slags mantra om att pain is temporary...
Det var förbannat kallt först, och lite svårt att vara cool och nonchalant när vattnet sipprade in i våtdräkten och rann ner över magen. Som vanligt. Men sen var det lugnt. Vi låg i och simmade i knappt 25 minuter och så länge jag höll mig i rörelse så var det till och med nästan behagligt.
Att vara noggrann med efterarbetet vid såna här tillfällen är viktigt. Vinterjacka, mössa, sockor. Tjock tröja. Fikastund på bryggan med vännerna. Mårten var som vanligt världsbäst och hade med sig kakor och kaffe till alla, medan jag satt i ett hörn och skämdes med min privata termos med te.
Skönt att ha utomhuspremiären avklarad, och grymt skönt att slippa en tunga som hänger som en död, salt sill i munnen efteråt, medan man förtvivlat försöker häva kräkreflexerna. Medelhavet i all ära, men heja Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar