Stockholm Triathlon är verkligen en folkfest! Söndagen bjöd på strålande solsken och jag var grymt peppad och fokuserad. Stämningen var på topp, förutom hos familjen jag, Jonas och pappa mötte på väg mot starten. De kallade oss tävlande för jävla muppar som tror att vi är några jävla elitcyklister och förstör stan. Tydligen hade de missat att det skulle vara ett litet jippo på gatan, och den planerade turen till Kolmården fick ställas in pga oåtkomlig bil.
Jag ställde upp i supersprinten och slutade på fjärde plats av damerna, på en sämre tid än förra året. Sjätte plats totalt. Nöjd med det? Ptjaa... kanske inte alldeles, men det fanns mycket som var bra och som jag är stolt över. Vi tar det en gren i taget.
Simning - 400 meter
Min inställning var att jag skulle "vinna" simningen. Jag skulle vara först upp ur vattnet. Ett sånt mål var förstås egentligen ganska värdelöst att ha, eftersom utgången låg helt utanför min kontroll, och var beroende av vilka andra jag skulle få simma mot. Simelit eller nybörjare. Men hela syftet var att jag ville öva mig på att ha en stark attityd och tänka som en vinnare. Jag tänkte faktiskt att jag skulle vinna hela supersprinten. En väldigt ovan och obekväm tankegång, men jag försökte att verkligen tro att det var möjligt.
Mina andra, mer påverkningsbara mål, var baserade på tid. Mitt storslagna mål var att simma mina 400 meter med ett snitt på högst 1:30/100m, det realistiska målet att ligga under 1:40/100m och trygghetsmålet att simma under 2:00/100m.
Jag var inte först ur vattnet, jag var tvåa, blygsamma 40 sekunder efter Emma Igelström (fyra VM-guld, ett VM-silver, tolv EM-guld, två EM-silver och tre EM-brons i simning). Känns faktiskt helt okej. Jag är jättestolt över den prestationen!
Förra året simmade jag på 7:24 och i år på 8:51. Garmin visade en simsträcka på 535 meter, trots en enligt mig, utmärkt bra navigering i det som vanligt gropiga vattnet i Riddarfjärden. Via Facebook fick jag veta att även Emmas klocka visade 530 meter, och det tar jag som en bekräftelse på att simbanan var längre än vad den skulle vara.
1:38/100m i snitt känns dessutom betydligt rimligare för min snabba, stabila simning, jämfört med 2:13/100m som det skulle varit om sträckan verkligen var 400 meter.
Upp ur vattnet och en lång löpning till cykeln. Kändes som om jag hade svalt halva Riddarfjärden och magen var lite spänd, men ännu var det ingen större fara. Löpningen var bara vidrig i största allmänhet.
Cykling - 9,8 km
Följde upp simningen med att lite oväntat cykla som värsta proffset. Kanske en och en halv minut snabbare än förra året, och dessutom med en riktigt bra mental inställning. Hängde på två brudar som cyklade om mig och jag tänkte att ingenting skulle få mig att släppa dem.
Det höll till vändningen vid Slussen, då drog den första av dem iväg som ett jihu, och jag var chanslös. Hängde i hasorna på den andra och några meter från toppen av Västerbron drog jag förbi henne och höll henne bakom mig fram till växlingsområdet. Totaltiden på cyklingen blev 20:30, vilket var fjärde snabbast av damerna. Inte illa av någon som hatar att cykla. Tumme upp och gilla!
Löpning - 2.5 km
Löpningen var så hemsk! När jag klev av cykeln krampade magen fullständigt. Joggade genom växlingsområdet, blev påhejad av Mårten och Islands-Linda, och tänkte precis som förra året att det här kommer aldrig att gå. Var helt slut innan jag ens påbörjat den riktiga löpningen och det gick så tungt. Magen gjorde så fruktansvärt ont!
Men jag bet ihop. Log. Lurade kroppen. Tjo och tjim! Tänkte på vad Sarah True sagt om att börja lugnt, hitta rytmen och sedan öka. Låtsades att jag var lika stark som hon. Segheten i benen släppte allt eftersom, men inte krampen i magen. På slottets kortsida (!?) stod världens bästa hejarklack (Roger Ström - min dröm, Goatsaphir och Foto By Malmhatt) och jag fick nya krafter. Överlag var det mycket folk som hejade på mig lite här och var, och det hjälpte verkligen när det kändes tungt! Tack för det!
Lejonbacken upp till mål var förstås otroligt kämpig. Vilken sadist det är som dragit (den i övrigt helt fantastiskt fina) banan! Kom i mål på 50:02, att jämföra mot förra årets 48:44. Lite besviken över tiden men mycket glad att det var över. Föll ihop bakom mållinjen och försökte hämta andan. Hejade in Jonas och pappa i mål. (Båda gjorde grymma lopp. Jonas triathlondebut slutade med en hedervärd 5:e plats bland herrarna och 11:e plats totalt. Pappa kom långt ifrån sist.)
Gick sedan långsamt tillbaka mot växlingsområdet men fick stanna flera gånger för att magen gjorde så ont att jag helt enkelt inte klarade att stå upprätt. Drack lite vatten, försökte slappna av. Ville dö en smula.
Ungefär två timmar efter att jag gått i mål försvann krampen lika plötsligt som det kom. Utan operation, toabesök eller kemiska preparat. Jävligt skumt. Firade med en smörgås på Gateau.
Och så var det över för den här gången. Jag tror faktiskt inte att jag gillar triathlon särskilt mycket. Trots det kommer jag sannolikt vilja vara med nästa år igen, eftersom det är en så grym grej att få simma, cykla och springa mitt i Stockholm. För att stämningen är så härlig och för att jag blev inspirerad av alla vänner som gjorde jättefina resultat.
Grattis till er och till mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar