Hade sett framför mig hur jag på lätta ben skulle studsa fram mellan stenar och rötter i skogen. Boink, boink, boink. Så var inte fallet.
De enda boinksen som hördes var när jag upprepade gånger trampade snett, slog knäna mot klipporna, fastnade i grenar eller då jag slängde mig handlöst i vattnet och slog bröstet i en sten så jag tappade andan. Utöver detta hade jag en kropp som inte ville vara med idag. Alls.
Kände det redan från början, men försökte hålla modet och humöret uppe. Ibland känns det ju tufft när man startar lite för häftigt, men sen vänder det och plötsligt blir det bästa loppet ever. Men det vände inte idag, det blev bara värre. Jag blev feg ute på klipporna på havsvarvet eftersom jag inte litade på att mina ben skulle orka ta emot mig om jag tog ett för stort kliv neråt, eller att foten skulle stå pall för ytterligare en snedtrampning.
I år var det rekordmånga lag anmälda till Ångaloppet, 420 stycken, att jämföra med vårt första år då det var 100. Eftersom vi deltagit så många år fick vi starta i den andra startgruppen av sex. Bra tänkte vi. Offensivt. Målet var ändå att vi skulle ha roligt och vara glada.
Det som hände var att vi blev omsprungna. Hela tiden. Det låg alltid en stressad, frustande man precis bakom, och det gjorde det väldigt svårt att koncentrera sig på att sätta fötterna rätt. Vi blev trängda av folk som hade bråttom förbi och vi fick ofta kliva åt sidan och stanna för att släppa förbi lag.
Att bli konstant omsprungen är en av de saker jag klarar absolut sämst och den här dagen bjöd på många, många möjligheter att träna på att hantera just det. Till slut gav jag liksom upp och bara skrattade åt det. Orkade inte.
De snabba växlingarna som vi hade sett framför oss lyste med sin frånvaro. På de flesta ställena hasade vi oss långsamt ner i vattnet, och eftersom det var så grumligt att man inte såg Jack Shitt så blev det ett försiktigt trevande ut på djupt vatten, innan vi kunde komma iväg.
Simningen fungerade däremot väldigt bra för mig. I vattnet var jag stark och jag älskade att simma utan våtdräkt. Det var så länge sen nu! Njöt av varje armtag och önskade att simningarna hade varit längre så att vi hade kunnat ta in lite på alla som kutade om oss.
Men, överlag, så var jag mest väldigt trött. Längtade bara efter att allt skulle vara över. Efteråt kände jag mig helt tom, både fysiskt och mentalt. Ingen kraft kvar i kroppen och inte lust med någonting. Inget kändes roligt. Jag var besviken, och kanske lite arg, över att kroppen inte ville vara med den här dagen trots att den var så himla viktig för mig.
Nu känns det lite bättre, men jag är fortfarande väldigt, väldigt trött. Imorse upptäckte jag en... vahetteree... tjejgrej, och kanske påverkade det. Eller så hade jag bara en dålig dag. Sånt händer antar jag. Vår tid i mål blev 03:59:31, vår näst sämsta tid i Ångaloppet och långt från förra årets 03:35:01. Om det nu har någon betydelse. Ett skitlopp är ett skitlopp oavsett tid.
Känner mig faktiskt lite trött på att köra lopp nu, och jag har fattat beslutet att mitt nästa fokus får hamna på Koster swimrun. Jag tänker fortfarande köra de tävlingar jag har planerat - Riddarfjärdssimningen, Stockholm Triathlon och Hofors Adventure Race - men det får vara en del av träningen. Ingen särskild uppladdning och inga inställda träningspass för att toppa formen. Inga krav på prestation eller tid.
Slutligen, tack till Jontan som, precis som vanligt, var precis överallt under loppet och fotade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar