Idag firar Jonas och jag treårig bröllopsdag. Det kallas läderbröllop. Det är också tredje året som Jontan är frånvarande på vår gemensamma dag. Eftersom det är så tråkigt att vara negativ så försöker jag istället glädjas åt att han åtminstone var med när vi gifte oss.
Att han varit borta alla tre år har inte varit ett frivilligt val. (Eller?) Det är någon årlig sak med jobbet som han inte kan välja att avstå ifrån. Och just vår bröllopsdag är tydligen en bra dag för det därna... vahettere... jätteviktiga.
Eller så är det någon på hans arbetsplats som är ute efter att sätta käppar i hjulet för oss. En sån här frånvaro kan dock ses genom fingrarna på, men det är kostsamt. Väldigt kostsamt. Och det blir inte billigare av att han är i kärlekens huvudstad, av alla ställen.
När jag kom till jobbet i morse väntade en stor blombukett på mig, och även om det inte riktigt väger upp för frånvaron av make så blev jag jätteglad! Blir glad varje gång jag sneglar till vänster och ser den.
Jag gillar blommor. Och diamanter, romantik, hästar, champagne, simning, skönhetsbehandlingar, hummer, massage och - bubblaren - flerårig oxfilé. Avleder Jonas uppmärksamheten tillräckligt mycket med såna saker så är den här lilla fadäsen snart glömd... Jag är dyr i drift.
Enligt gammal tradition ska dock mannen ge sin hustru en gåva av materialet med samma namn som bröllopsdagen. Läder alltså. Nästa år är det fruktbröllop. Om Jonas är hemma då så kan vi äta ananas och titta varandra djupt i ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar