Asså, hur ska jag ens... Var ska jag börja. Simning är så galet roligt! Så svårt! Och så kul! Så jobbigt och så... KUL!!! Motivationen är så hög att jag bara vill skutta runt och skratta! Hurra!!
Jag kickade igång den här fredagen med höstens första träning för Hasse. Det är inte vetenskapligt bevisat att han är världens bästa simfröken, men jag är rätt övertygad om att en korrekt genomförd fallstudie skulle kunna bekräfta det. Fick med mig massor av bra saker från dagens pass och jag lyckades även få med mig frukosten hem inuti kroppen, vilket inte var helt självklart ett tag.
Träffade Theresia i Vasalundshallen sjukt tidigt, så vi hann med en kort fika innan hon skulle köra PT-pass med Henke. Bara att vi omedvetet lyckats tajma våra pass så bra var en lajbans start.
Efter uppvärmningen i bassängen så fick jag veta att jag har tappat lite teknik under sommaren. Våtdräkten är förlåtande mot slarv och jag ska tänka på att simma mer distinkt, jobba genom hela draget och få med höft och bål ordentligt. Sträcka ut och glida. Samt, som alltid, att hålla ner det där j-FLA huvudet. Och överkroppen. Alltså - simma som man ska göra och sluta fuska.
Simmade två vändor av 100 meter i f2, 2x50 meter i f3 och 4x25 meter i f4. Första omgången sammansatt simning och andra med paddlar och dolme. Nej, inga hastighetsrekord i den sammansatta simningen. Finns en hel del att jobba på där.
Med hjälpmedel känner jag mig stark och bekväm. Där gick det bättre. Fick en ny feeling av framförallt glidmomentet och rotationen när jag körde 25:orna i fart 4. Kändes som att jag har något på gång. Ska leta efter det nästa gång jag gasar på utan paddlar och dolme.
Fick avsluta med snabba 25:or med fenor. Jag skulle hålla maxfart och simma så många längder som möjligt, med lång vila (nej), utan att tappa tempo. Om det tog längre tid än 15 sekunder på en längd skulle jag få avbryta. Det blev totalt nio vändor och det var här morgongröten förflyttade sig oroväckande nära strupen.
Rent psykologiskt var det intressant. När jag hängde på kanten och vilade i vad som kändes som högst 5 sekunder kändes det helt omöjligt att fortsätta. Och jag hade lätt kunnat sänka farten medvetet så att jag kom över de där 15 sekunderna och fick sluta. Men ändå gav jag järnet, varje längd. Och var nästan lite besviken när den nionde 25:an slutade på 15.2.
För trots den helt vidriga ansträngningsnivån så var det ändå så jävla roligt att försöka simma jättefort, och jag VILL verkligen prestera! Då får man inte ge upp. Aldrig.
För att ordentligt förtydliga hur tufft det var så visar jag här den fruktansvärda idrottsskada jag ådrog mig av simningen med fenor. Att med ett skavsår av den här kalibern ändå simma som om det inte fanns någon morgondag... det klarar inte vem som helst inte.
Ja, men sen dansade jag hur som helst ut från simhallen, fullständigt lycklig och sjukligt motiverad.
För min inre syn ser jag framför mig hur jag hängde där på kanten och flåsade, luften räckte inte till och hjärtat hotade att spränga bröstkorgen. Jag orkade inte ens ha ögonen öppna, ville stänga av allt som krävde minsta lilla energi.
Och jag kommer på mig själv med att le. Ler ännu bredare när jag läser igenom de pass för kommande veckor som jag precis fått av Hasse.
Slutar le och dunkar huvudet i bordet när jag inser att jag inte kommer till bassängen förrän på måndag. Och att det dröjer ända till onsdag innan jag kan köra första passet på egen hand.
Innan dess ska jag erövra Edsviken. 10 km simning från Edsberg till Bockholmen i helgen. Peace.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar