Det var någon gång där i början av augusti som jag tappade det helt. Spårade ur på att sommaren varit så fullständigt katastrofal, sett ur matperspektiv. Det var både en fysisk och en mental svacka, som grundade sig i hur dåligt jag ätit.
Så var det. Jag vaknade varje morgon och mådde lite illa över vad jag höll på med.
Någon dag innan Ångaloppet, för ungefär sex veckor sedan, började jag styra upp mig själv. Slutade pumpa i mig saker som jag så uppenbart mådde jävligt kasst av. Slutade "slänga skitmat genom min kropp", som kloka Elin någon gång kallade det.
Jag började käka ordentligt, slutade småäta. Kontrollerade mitt kaloriintag. Jag behövde friska upp minnet för vad som är bra att äta och vad som inte är det. Påminna mig om att en matsked bearnaisesås innehåller typ lika många kalorier som en omelett med grönsaker. Förstå exakt hur stor del av ett normalt dagsintag en tallrik glass med jordgubbar och vispgrädde motsvarar, och hur lite vettig näring det tillför. Hitta viljan att stå emot suget trots att jag ser chokladkakor dansa framför ögonen.
Två saker hände nästan omedelbart efter att jag gjort förändringen. Det ena var att jag vaknade upp på mornarna och kände mig fräsch. Gillade att vara i min kropp. Det andra var att jag tappade vikt. Antagligen därför jag springer som Kipketer plötsligt.
Det finns några negativa saker också. Det första är att jag inte kan ha mina byxor längre och det andra att jag vill ägna massor av tid framför spegeln för att beundra mig själv och mitt verk.
Det tredje, och det som är mest värt att ta på allvar, är att jag ibland är osäker på om jag får i mig tillräckligt med energi för att kunna prestera fullt ut i träningen. Är inte helt säker.
Summan av kardemumman är i alla fall att jag mår jävligt bra. Speciellt när jag undviker socker, som jag är en grov missbrukare av. Jag vill inte på några vis bli en sockerabsolutist, men jag vill göra mig själv uppmärksam på hur det får mig att må. Och om jag sockerknarkar då och då så vill jag vara beredd på att ta konsekvenserna, på samma sätt som jag skulle acceptera en baksmälla om jag mot förmodan skulle välja att hälla i mig massor av alkohol en kväll. Är det värt det så är det värt det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar