Jag gav mig själv ytterligare en provträning med Team Nordic Trail igår, i Edsberg, tillsammans med Lindad. Ledaren den här gången hette... någonting... och kallades som en sjö i Östergötland. Båven eller Roxen eller vad det nu var... Han var bra!
En lugnare uppvärmningslöpning med bara någon enstaka töntig gruppövning följdes upp med mångsteg, skridskohopp och utfall upp för en liten backe. Mycket mer givande än att leka lekar tyckte jag. Att mina ben skakade så jag knappt kunde gå sedan, redan INNAN vi dragit igång med den backlöpning som stod på schemat, kunde jag leva med. Bra träning!
Sen skulle vi springa 10 gånger upp för Väsjöbacken, eller i alla fall en bit av den, med gåvila ner. Hej hopp. Jag klarade sju gånger (på samma tid de snabba sprang 11 vändor) men var väldigt nöjd med det och tyckte jag var väl värd att jogga tillbaka till bilen sen. Men nej.
Sen var det stafett. Upp ungefär en tredjedel av sträckan vi just sprungit i backen, rakt över på tvären, runda en väska och sedan ösa på utför. Fyra gånger var.
Efter tre gånger sa min kropp Hofors-nej. Det betyder att min gräns var nådd och att jag var klar. (Samma sak hände i Hofors förra året, när kartan regnat sönder, mörkret sänkte sig och vi var vilse. Då var första gången jag blev varse om att jag har en tydlig gräns där det inte längre handlar om lathet. När jag inte längre kan övertalas att fortsätta.) Jag kunde helt enkelt inte pressa ut mer ur min kropp igår, och jag är glad att jag tog beslutet att lägga av.
Trots ordentlig stretch har jag rätt rejäl träningsvärk i benen idag. Och i axlarna och bröstet, eftersom vi igår återupptog armhävningstisdagstraditionen på kontoret igår.
Är fortfarande osäker på vad jag känner för TNT. Att det är bra träning utanför komfortzonen går inte att komma ifrån. Men är det för mig? Jag kan inte påstå att jag längtar efter att gå dit igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar