Torsdagens kvällspass blev en spännande historia. När mörkret sänkte sig, ångan steg från det 28-gradiga vattnet och glasögongen immade såg man fan inte ett jota. Men vi simmade på ändå! Nötte teknik, larvade oss och hade trevligt. Det var fint! Jag hade noll lust att åka dit men jag ångrade mig verkligen inte.
Till lördagspasset var viljan desto större. Jag hämtade ut en hel låda sponsrad motivation (aka baddräkter, simglajor, badmössor osv) från Aquarapid på fredagen och att provsimma en ny baddräkt är alltid lockande.
Passet var stationsbaserat och vi simmade varje del i 20 minuter. Sista delen, 20 min kontinuerlig simning, valde jag att avstå.
Insimmet gick bra, men sen kändes det hetsigt och jag fick svårt att hinna med. Vilan blev jättekort och för att inte komma efter var jag tvungen att hänga på. Det kändes inte roligt och jag fick kämpa för att inte bara skita i det och kliva upp, samt för att behålla ett gott humör. Jag hade jättegärna velat simma utan fenor. Gav mig till och med på att försöka göra Medley-serien utan dem.
Det var inte tempot i vattnet som störde utan att det blev så lite paus. Det blev dock bättre en bit in i passet, men det kan också ha berott på att jag ändå tog på mig fenorna och kunde "simma in" vilotid.
Resten av lördagen lämnade mycket att önska av allt. Jävla skithelg. Att jag tog mig iväg till söndagsmorgonens pass berodde enbart på att jag vet hur viktig simningen är. Den är mitt halmstrå för välmående.
Passet var helt annorlunda mot lördagens. Frånstötande men tilltalande. Vi firade att nåt skäggmiffo bestigit Mount Blanc, VÄRLDENS HÖGSTA BERG! Eh, nej, nej... Mount Everest. Whatevaaaa....
Jag simmade mycket bättre idag. Trots kass morgon så var huvudet med från start. Även om jag inte simmade anmärkningsvärt snabbt så kände jag mig stark. Fin känsla. Dessutom delade jag bästa banan med Stina, Karin och Rex.
Tog mig igenom passets 4500 meter utan större mankemang. Come as you are, leave like a star. Jag mådde jättebra när vi simmat färdigt! Åtminstone när jag fått i mig lite frukost.
Med detta var det slut. Helt slut. Det är sorgligt. Vattnet i Vanadisbadet har haft en föredömligt behaglig temperatur och jag hade gärna fortsatt träna där åtminstone september ut. Dessutom är det närmare än till Vårby.
Så farväl, adiö, so long, auf wiedersehen, goodbye. Tack för allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar