torsdag, september 17, 2020

Utflykt till Sa Cova Tancada

Asså, det är rätt mäktigt vad många häpnadsväckande sevärdheter som finns just runt knuten här i Alcudia. Om man nu anser att en promenad på runt sex timmar, som äventyret till Sa Cova Tancada tog, är runt knuten. Jag gör det. Allt som kan upplevas på en dag utan bil är runt knuten.


Jag och Matsy knatade iväg efter lunch. Vi gick vägen via Alcanada och tog oss sakta men säkert uppåt med strålande utsikt över havet till höger. Efter att vi passerat stegen och följt stigen längs muren till vänster tog vi vägen till höger. Efter ytterligare en stigning vek vi av till höger igen och följde stigen ner i ravinen och upp på andra sidan över ytterligare en liten topp.



Sedan började själva nedstigningen mot grottan. Vi hade hört och läst att vägen nu var att betrakta som svår och olämplig för personer med höjdskräck. Hand upp alla som lider av det? *räcker upp min hand*

Kanske hjälpte det att jag förväntat mig något mycket värre. Jag skulle definitivt beskriva vägen som svår, men det var lätt att hitta och det fanns kedjor och stolpar utplacerade för att hålla sig i där det var som brantast. Någon svindel fick jag inte.

Allra klurigast var det precis innan grottan och när vi skulle in i den. Då fick vi använda lite klättringsskills, men inget superavancerat. 

Själva grottöppningen var mindre än jag hade väntat mig men själva grottan betydligt större. Efteråt läste jag på nätet att den sträcker sig 250 m in i berget och en man vi mötte sa att man kan välja vägar som går både uppåt och nedåt i grottan.


Jag och Matsy tog oss kanske till tredje eller fjärde salen, via små hala trappor. Det var så långt vi vågade. Jag hade en liten ficklampa och mobilen, men en pannlampa hade varit bättre. Eftersom jag lider av lätt cellskräck så var det blandade känslor där inne. En del av mig var helt betagen av hur fantastiskt det var med alla stalagmiter och stalaktiter, och nyfikenheten drog mig längre och längre inåt. En annan del av mig kämpade mot paniken och ville helst bara springa ut.

Det kändes som om vi var ensamma i grottan, men det kom ut massor av människor efter att vi vänt, vilket bara bekräftar hur djup den är. Det gick bara att höra och se ljuset från de som befann sig precis i närheten.



Efter avslutad grottupplevelse och energigivande fika så började vi klättringen tillbaka upp, vilken var betydligt lättare, men jobbigare, än vägen ner. Sedan promenerade vi den vanliga vägen, alltså inte via Alcanada, tillbaka till Alcudia för att få lite omväxling och låta de trötta benen slippa mer terräng. 


Var riktigt matt när jag kom hem och jag hade ont i benen i flera dagar efteråt, men jag ser redan fram emot att komma tillbaka och utforska grottan mer. HELL vad jag älskar den här ön. Här finns allt! Längtar redan efter nästa utflykt. Då ska vi till Penya des Migdia, vilket ger en chans att utmana min höjdrädsla ännu lite till.

2 kommentarer:

ingmarie Nilsson sa...

Modigt! jag får lite svindel bara av att kolla på bilderna!

Sofia sa...

Haha, det ser värre ut än vad det var. :)