Maldiverna liveaboard

Det blev förstås en magisk vecka på Maldiverna! Hur skulle det kunna blivit något annat?

Om jag ska beskriva resan, upplevelsen och platsen med ett ord så blir det mindfulness. Det är omöjligt att inte vara där till 100%. Inget annat existerar. De svårigheter man behöver brottas med är att inte äta för mycket av den goda maten, smörja in tillräckligt med solskydd (ofta på en svettig och saltig hud) och fundera på om man orkar bada en gång till.

Livet var väldigt enkelt, liksom login på båten. Hytterna var små och varma. Dusch och toalett fanns i korridoren. Det gällde att ha ordning på sina pinaler.

Sammanfattning av min resa, sånt som är bra att veta:

• Jag bodde på Sea Coral med järngänget Jenny, Stina, Matilda, Rex och Karin.

• Sov på däck under ett litet tak alla nätter. Hade med mig fleecefilt och reselakan. Vi drog ner vindskydd vilket gjorde det varmt och svettigt. När det blåste var det lite kyligt.

• Var supernöjd med min surfbaddräkt. Den, och en flaska spf50, räddade mig från att bränna mig. Hade även en liten spf90 för ansiktet, men den använde jag bara två dagar.

• Jag hade velat ha mer kläder med mig till middagen. Shorts och t-shirt eller klänning.

• Kostnaden för dricks och dricka på båten (en öl om dagen) blev 80 dollar.

• Sista dagen tog vi in på dagspa på Hulhule hotell. Det kostade 88 dollar inkl. lunch. Ett mycket bra alternativ. Bokade en timmes pedikyr/benmassage för 74 dollar och det var SÅ värt!

• Ett simkort med 17 GB surf i 7 dagar kostade 22 dollar och köptes på flygplatsen.

• Jag hade med mig 250 dollar (2200 sek) och gjorde av med det sista på flygplatsen. Köpte nästan inga souvenirer men betalade Hulhule med cash.

• Vi yogade på taket på båten varje morgon vid 06:30. Det var då solen gick upp.

• Jag simmade ingenting men snorklade flera gånger varje dag. Snorkel och dykfenor fanns att låna på båten men oftast använde jag mina egna simfenor.

• Stjärnhimlen var fantastisk!

• Det marina livet var grymt. Jag såg delfin, bläckfisk, sköldpadda, haj, muräna, rocka, tonfisk och ziljarder små färgglada fiskar. Kunde uppehålla mig bland dem hur länge som helst.

• Snorkling är superroligt och jag vill göra det mer. En dag snorklade vi vid ett vrak. Ändlösa fotomöjligheter och saker att upptäcka. Loved it!

• På hemvägen hade vi bokat Oryx Airport hotel i Doha. Det kostade 3100 kr för ett trebäddsrum och vi var fem som delade på det. Det fanns en stor dubbelsäng och två 1.20-sängar.

• Ett medhavt batteripack gjorde att jag alltid kunde vara fulladdad i mobil och kamera.

• Mitt bästa och mest användbara plagg, förutom bikini, var en strandtunika. Den var skön om det blåste, skydd mot solen och sval när det var varmt (vilket var i stort sätt hela tiden).

Tack Maldiverna för den här gången! Tack alla som var med!
Värmen, det turkosa vattnet, solen, fiskarna och stillheten har jag sparat som ett happy place. Maldiverna är verkligen ett paradis!

Tuff vecka

När livet utmanar lite mer än vad jag klarar av så försöker jag alltid fokusera på träning. Jag rensar kalendern från allt jag kan och lägger fokus på att träna. Helst simma, men vad som helst duger. Det är SÅ svårt ibland, men jag vet hur bra det är för mig.

Lördagspasset i Vårby var jobbigt och lite tråkigt, men jag och simpisarna gnetade oss igenom 4x(6x75m) med snorkel. Nämnde jag att jag inte tycker om att simma med snorkel? Att det är ett tortyrredskap?

Att simma så orimligt långt och samtidigt andas genom ett sugrör var dock oväntat givande. Jag och snorkeln har inte längre problem med varandra. Learning by doing.

Bilden ovan, som också är från i lördags (post snorkel), får symbolisera resten av den här veckans träning.

Pga anledning simmade jag fröken Mickes pass för den här veckan först igår och idag, och det var ingen barnlek. Varken passen i sig eller att ta sig an dem.

Jag har just landat i att köra 50:or med start varje minut. I torsdagspasset skalade vi ner minuten till 55 sekunder. Mentalt jobbigt. Behövde lite hjälpmedel på varv två och tre, men klarade uppgiften.

Idag hade jag ännu en utmanande och jobbig serie:

4x(200m benspark @4:00 + 4x100m paddlar @1:40 + 8x25m fjäril @0:40 + 50m löst)
Fenor var default

Rolig och väl anpassad, men lååång. Hade svårt att hålla fokus på slutet och jag var fruktansvärt trött. Både fysiskt och mentalt. Som en trasig klump med slime. Nu klarar jag inte mer idag.

Motivationsbrist modell större

Jaha. Det här var ju inte meningen. Ny simfröken och världshistoriens största motivationssvacka. Gah!

Jag vet inte när dippen började, men i tisdags var jag i alla fall i Vilunda för att simma veckans första pass från Micke. Det gick förbannat dåligt och jag var så jävla knäckt.

Huvudserien var fem varv av 200m paddlar/dolme/snodd och 8x25m fjäril med fenor, start 0:40. Kändes överkomligt innan men jag klarade inte ens den första omgången fjäril. Huge fail. Vetskapen om att jag hade fyra varv av misslyckande kvar fick mig nästan att kliva ur bassängen. Men så gör vi inte. Det är sen gammalt. Så jag anpassade och gjorde klart.

När jag hämtat mig lite och rapporterat eländet till nya fröken var jag gladare igen. Det var en jävla utmaning och jag klarade den inte. På något sätt var det ändå uppfriskande.

Efter ett velande värt ett bragdguld lyckades jag peta iväg mig själv till Vårby för träning igår kväll.

Jag hade sämsta attityden i bassängen och jag skäms. Kanske borde stannat hemma. Det var som att min bristande motivation hängde som ett uppfällt paraply bakom mig och bromsade. Egentligen var det ett bra pass. Det är det nästan alltid. Men jag var... inte med i matchen.

Baddräkten hade knappt hunnit torka innan jag idag gav mig på veckans andra Mickepass i Vasalundshallen. Och idag kände jag faktiskt en ljusning, även om det tog ända tills efter passet. Under första delen, när jag skulle simma teknik med snorkel, var det en misär helt värdig veckan.

Jag tycker det är svårt med förändring, även när jag själv bett om den och tror att den behövs. Simpassen jag får av Micke är annorlunda mot hur de sett ut de senaste fyra åren, och alla delar i dem känns väldigt långa. Med ett erkänt kort attention span är det en utmaning att orka genomföra. Men jag vet att jag kommer komma in i det och att det kommer bli bra. Behöver bara lite tid.

Ibland blir det inte som man tänkt. Jag borde vara en explosion av motivation just nu. Men även om det känns motigt så gäller det att ta ett djupt andetag och steg för steg leta sig tillbaka in på den väg jag stakat ut för mig själv. Jag vet ju vad jag vill. Eller... jag tror jag vet.

Nothing else matters

♡

So close, no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
And nothing else matters

Never opened myself this way
Life is ours, we live it our way
All these words I don't just say
And nothing else matters

Trust I seek and I find in you
Every day for us something new
Open mind for a different view
And nothing else matters

So close, no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
No, nothing else matters


av Metallica

Fysisk aktivitet, vikt och sånt

I början på januari satte jag, vilket du förstås kommer ihåg, upp lite riktlinjer för mig själv. Ett så kallat kortsiktigt mål, i första hand fram tills jag drar till Maldiverna i mars.

Efter några dagar bloggade jag om att det kändes som om jag hållit på i en evighet. Well, nu har det gått en månad vilket är mer likt en evighet än vad några dagar är. Det är alltså på sin plats med en uppföljning av några av målsättningarna.

Mål: äta mera vegetariskt
Det finstilta: fisk och skaldjur är vegetariskt
Resultat: jag äter lax och halloumiburgare. Kanske någon rätt med räkor. Köttlördag när det passar sig och salamismörgås på Gateau när jag glömmer min nya livsstil. Nästan vegetarian.

Mål: äta sundare och inte precis hela tiden
Resultat: jag äter vad jag vill, när jag vill och hur mycket jag vill på lördagar. Alla andra dagar äter jag frukost, lunch, mellanmål och middag. Jag har koll på kalorier in.

De två målen ovan har haft en klar inverkan på vikten. Kurvan är några dagar gammal men jag har gått ner lite mer än 5 kg i vikt sedan jag startade. Det har varit lättare än någonsin. Jag är inte hungrig. Tror en framgångsfaktor är att jag bara äter det jag gillar och blir mätt av. Känner mig nöjd efter varje måltid.

Minus 5 kg på en månad

Mål: röra på mig minst 2h varje dag
Det finstilta: det räcker att göra det 6 av 7 dagar
Resultat: kan ses i bilden nedan. Jag startade den 7 januari och har alltså klarat det mer än väl. Jag färglägger bara 2h/dag även om jag rör mig mer och promenader är alltid utfyllnad. Oftast går jag mer.

Rörelse nästan varje dag

Mål: lufsa, gågga eller jogga 2 ggr per vecka
Resultat: det blev ingen jogg den söndag som inföll på min vilovecka, men i övrigt har det gått bra och jag känner att det ger resultat. Foten gör inte ont alls.

Att ha den här lilla bruna Superstjärnan som sällskap underlättar både vardagsmotionen och träningen. När hon är hos M&D har jag nästan alltid svårt att komma upp i 10.000 steg.

Slutsats: det här är ett väldigt lyckat projekt. Jag tvingar mig upp ur soffan, jag äter bra mat och som bonus yogar jag i princip varje dag, allt från 15-60 minuter. Senaste dagarna har jag haft en svacka och då kör jag bara en kort, lätt morgonyoga så att det ändå blir av.

Jag har en ny simfröken!

Mot Tokyo 2020?

Hurra!!! Jag har en ny simfröken! Fröken Micke. Oh joy!

Att vara utan simtränare, eller fröken, var otroligt stressande. Det märkte jag omedelbart efter att jag vinkat hejdå till Hasse efter vårt sista pass. Jag slösade därför ingen tid innan jag skickade den stora frågan vidare till Micke. Svaret var positivt!

Helt ny är han förstås inte för mig. Jag har ju simmat för honom i Human Ambition ungefär ett och ett halvt år, men det finns flera sätt att vara simfröken på. Nu har han alltså fått hela min lovande simkarriär i sina händer och vi har haft ett första möte.

Planer har smitts, svagheter blottats och Soffiproppan har fått skrämselhicka. För mig som ofta har orimligt höga krav på mig själv och dessutom inte är ett stort fan av förändring är det ett enormt steg att byta simfröken. Utmaningen börjar redan innan jag ens klivit ner i bassängen.

Och vad som kommer hända där törs jag knappt tänka på, ännu mindre efter dagens smygstart.

Zzznark....

Det finns visserligen en hel rad andra anledningar till att jag var trött och kraftlös idag, men passet jag fått från Micke skiljde sig brutalt mycket från vad jag är van vid och jag blev SÅ trött. Fullständigt slut. I kroppen, knoppen, armarna, benen. Överallt. Sista kvarten simma jag genom en dimma. Det var ett mirakel att jag slutförde och dessutom överlevde för att berätta historien.

Vad som knäckte mig?
4x(200m + 2x100m v.30), ett varv vardera av bröstsim, ryggsim, frisim och medley (alla med fenor). Mer än så behövdes tydligen inte.

PT-pass och slutet på en fantastisk era?

Foto: Mikael Rosén / Human Ambition

Jag simmade PT-pass för Hasse i Vasalundshallen igår. Målet var att utmana farten under intervallhundringar och huvudserien bestod därför av följande:

2x100m @2:15, tidsmål ca 1:32,5/100m
3x100m @2:00, tidsmål ca 1:37,5/100m
4x100m @2:00, tidsmål ca 1:42,5/100m

Som synes simmade jag ännu bättre än så. Det gick faktiskt jättebra! För mig handlar det om att navigera rätt mellan två saker - min mentala inställning och en acceptans att intervaller ska vara jobbigt. Inte myspysigt och lagom, utan tufft. Rädslan att misslyckas får inte bli större än viljan att försöka.

Och så gäller det att hitta den starka, kraftfulla simningen, inte fastna i ett stabbigt vevande.

Förr i tiden.

Det kan eventuellt vara så att jag även sa upp (eller vad vi nu ska kalla det) min bästa Simfröken. GAH och dubbel-GAH! Efter fyra år som personlig tränare åt mig. Fem år som min simfröken. Fantastiska år! Så jävla bra han har varit! Och ÄR, för all del.

Hasse har lärt mig nästan allt jag kan om simning, och han har banat den väg som lett fram till det mesta jag gör i anslutning till bassängen idag. Holy smoke, rätt jävla stort faktiskt!!!

Så varför avbryta den framgångsrika Hasse/Sofia-modellen?
Ptja... bra fråga att ställa mig själv. Jag som alltid lider av svår separationsångest. Men allting har en ände och korven den har två. Även proffsen byter tränare då och då. Jag tror det är dags bara. Simfröken har hotat med avslut till och från de senaste åren men då har jag inte varit redo. Nu är jag.

Det känns futtigt att säga tack. Varken ord, regnbågar, hundvalpar eller glittrande enhörningar kan väga upp för vad de här åren har gett mig! Cheeze! Hasse, du har varit så viktig för mig. Tack, tack, tack!! För allt.


PS. Den goda nyheten är att vi planerar simläger i Hallstahammar i slutet på juni. Det ska du åka på. Stay tuned!

”Swim” by Jackeline Chacon

Swimming a dream
Of words you said

Swimming around
Thoughts in my head

Swimming below
Depths of my mind

Swimming in deep
For answers to find

Om tidiga mornar och yoga

Jag älskar lördagsmornarna i Vårby. Och jag hatar dem lite också. Men bara lite. När klockan ringer 05:30 så spelar det liksom ingen roll hur tidigt jag gick och la mig kvällen före eller hur peppad jag kände mig då. Det är bara jobbigt att behöva gå upp.

Just i lördags morse vaknade jag dessutom med massiv träningsvärk. Kanske från sprintpasset jag simmade med Stina och Kajpen i Eriksdalsbadet på fredagen, eller på grund av de dubbla, ganska utmanande, yogapassen jag petade in. Ont gjorde det i alla fall i större delen av överkroppen.

Delade bana med Tobbe och fast vi bestämde att vi skulle vara sura och tråkiga så var vi glada och awesome. Var nöjd över att jag var där.

Passet var av typen jag tycker om. En sak i taget och plötsligt har man 4400 meter på kontot, utan att egentligen fatta vad som hände.

Efteråt gav jag semmelbullen, bullsemlan, en ny chans på Finefoods. Det gick bättre den här gången. Mådde iaf inte lika illa efteråt. Just nu ligger den på 6/10 tootsies. Tänker att det är bäst att pröva den ytterligare en gång innan jag sätter slutgiltigt betyg.

Även min yogautmaning fortsätter.

Jag har nu kört yoga i princip varje dag de senaste tre veckorna och det är så häftigt att känna förändringen i kroppen. Vissa pass har varit provocerande lugna och andra har varit riktigt utmanande. Vissa gånger har jag varit i ett så svagt känslomässigt tillstånd att det varit en bragd att jag tagit mig igenom passet, andra gånger har jag lyckats rikta all energi åt precis rätt håll och känt mig superstark.

Det är väl lite det som är essensen i yoga. Att bli ödmjuk inför sin kropp och sina känslor. Att förstå att det kan finnas bra och dåliga dagar. Acceptera att det jag gjorde igår kanske inte fungerar idag. Eller tvärt om. Asså... ja. Eller. Äh. Jag liksom gillar't. Det är väl det.

Ögonöppnare aka käftsmäll. Hej.

Jag älskar att tävla mot klockan när jag simmar. Jämföra tider, utmana och bli bättre. Älskar!!!

Men jag har fastnat lite när jag kör intervaller, och landar nästan alltid med ett snitt kring 1:40/100m, oavsett om det är 75 meter eller 125. Och visst är det bra tider, något att vara nöjd med, men jag vill inte nöja mig så!

Igår blev ett bra pass! Inledningen visade hur viktig uppvärmningen är för att komma igång.

Simmade 4x(3x50m fart 1-3 + 2x25m teknik) och trots att jag upplevde samma ansträngning i respektive fart under 50:orna gick det snabbare och snabbare. Rätt coolt!

55, 52, 48
53, 50, 47
52, 49, 46
50, 48, 45

Mitt huvudfokus i passet låg på åtta 75:or sammansatt med start 1:30. Målet var att simma dem på högst 1:35/100m, vilket skulle motsvara en tid på max 1:11 på 75 meter. Farten skulle utmanas!

Resultat
1:08, 1:10, 1:08, 1:09, 1:09, 1:10, 1:09, 1:11

JAG KLARADE DET! Och HELVETE vad jobbigt det var. Så här mycket var det länge sen jag tog i när jag simmade intervaller. Vilken ögonöppnare! Also kallat käftsmäll. Det ska vara jobbigt att simma intervalljävlar. Hade dock glömt exakt hur jobbigt det borde vara. Har varit slö.

Följde upp med ytterligare 2x(8x75m) med paddlar/dolme/snodd och fenor. Blev tröttare och tröttare men lyckades ändå hålla fin fart (1:24/100m med pdsn och 1:18/100m med f) genom hela serien.

Totalt slutade det här väldigt lyckade simpasset på 3600 meter, och förutom alla väl genomförda intervaller så slog jag dessutom till med ett bensparksrekord.

Jag håller på med ett hemligt bensparksprojekt för att kunna utmana plåstren som flyter förbi när jag kickar. Drömmålet är att någon gång kunna bensparka 100m med platta på under 2 minuter. Dagens rekord var 25m på svindlande 32 sekunder! Det första delmålet (du får själv räkna ut vilket det är) är med andra ord nära!!!

Yoga och energi

Det här inlägget är en kort och kärnfull hyllning till rörlighetsträning. Helvete vad skön kroppen känns efter ett bra yogapass. Och vad mycket som händer med regelbunden träning.

Under hösten yogade jag nästan inte alls, men nu har jag verkligen kommit igång igen. Jag hittar tiden för att jag vill hitta tiden. Lugna pass varvas med lite tuffare.

Idag körde jag Power yoga for shoulder stability med Fiji McAlpine på doyogawithme.com. Det var ett svinbra men väldigt utmanande pass. Som simmare borde jag köra det ofta.

Det är så häftigt att hitta in i nya positioner, att känna hur rörligheten sakta men säkert ökar. Idag var jag stark och smidig! Jag klarade inte att hänga med helt i passet, men jag gjorde vad jag kunde.

Fram till i onsdags var mitt välmående på en stadigt nedåtgående spiral. I torsdags vände det plötsligt och gårdagen var härlig, energigivande, jättefin och alldeles, alldeles för kort. Energin jag fick tog jag med mig in i yogan idag.

Nu vet jag inte hur jag mår. Jag vill vara upprymd och göra glädjeskutt för det var så lördagen fick mig att känna, men jag kan inte. Situationen tillåter det inte. Jag önskar att den gjorde det.

Ur led är tiden

Jag tror inte på tiden. Jag tror inte att en sekund alltid är en sekund eller att en dag alltid är en dag enligt det sätt vi måste se det. Jag tror att tiden och upplevelsen av den varierar. Den senaste veckan har till exempel i verkligheten varit 3-4 veckor. It's complicated.

Det är därför jag har kommit in i mina nya rutiner så bra. För att jag har gjort det i fyra veckor på en vecka. Fattar du?

Jag äter väldigt mycket mer vegetariskt, jag rör mig två timmar om dagen minst 6 av 7 dagar och jag försöker yoga varje dag. Springa två gånger i veckan. Jag är inte särskilt hungrig och jag mår fysiskt mycket bättre när jag inte matar mig med skräp. Har ju känt efter i nästan en månad!

Eftersom jag tycker om raka linjer, regler, restriktioner, planering och färg så loggar jag min rörelse på en liten färgkarta som gör mig glad.

Träningen består av simning. Med kompisar. Utan kompisar. Fart. Distans. Whatever. Färgglada baddräkter och fokus på att vattnet får mig att känna mig toppen, oavsett vilket tillstånd jag är i när jag hoppar i.

Jag har kommit in i yogaträningen igen. Gör en 30-dagarsutmaning på doyogawithme.com. Nästan alla pass hittills har varit provocerande lugna. Fokus andning och eventuellt sträcka lite i någon stackars muskel. Men det har varit mysigt, det har hjälpt mig att få in rutinerna. Och jag har börjat längta efter nästa pass.

Störst av allt är kanske att jag springer igen. Det går jättesakta och det är jättejättejättejobbigt, men jag springer. Och foten gör inte ont. När det blir uppförsbacke tar det stopp. Jag försöker jogga upp långsamt medan benen protesterar, lungorna protesterar och hela kroppen skriker. Det är så svårt och så jobbigt! Backar jag lätt tassat upp för tidigare ter sig som stora, branta berg nu.

Men jag springer. Jag springer! Typ.

Kanske blir det aldrig mer någon tävling som inkluderar löpning. Kanske är jag nöjd med att det är mysigt att jogga i skogen med Reka. Vi får se. Jag vill i alla fall aldrig mer hamna i samma mentala fälla kring träning och tävling som jag gjorde innan kroppen sa stopp.

Det går bra nu

Det har gått tre dagar sedan min plan för uppsträckning sattes i verket och det går lysande! Framför allt känns det som om jag har varit igång med den i flera veckor. Inte tre yttepytte, ynka, larviga dagar.

Jag har ätit vego två av tre dagar och jag har rört mig minst 2h om dagen tre av tre dagar. Med rörelse menas allt från yoga/meditation och lugn promenad till löpning och simning. Det känns bra, jag mår bra!

Jag joggade 30 min sammanhängade i söndags och 20 min idag. Foten gör inte ont men den usla löpformen värker fruktansvärt. Samtidigt är det lite härligt och en enorm frihetskänsla att kunna kubba i skogen igen.

Jag har yogat tre dagar i rad och ämnar försöka få det till åtminstone 30 dagar i rad. Börjar så smått komma in i det och längtar lite till yogamattan.

Igår simmade jag ett hemsnickrat pass med delar stulna från Human Ambition. Långt och lite tråkigt, men jag tuggade mig igenom 4100m med bra spirit men förhållandevis usel känsla.

Jag försöker korrigera saker i min teknik - jämnare benspark, mindre balanskick, hög armbåge och tidigare catch - och det får simningen att kännas krystad och obekväm. Även om jag inte gör exakt rätt i mina ändringar än (eller så gör jag det, ingen vet) så betyder det känslomässiga skavet att jag i alla fall inte simmar som jag brukar.

Detta om detta. Slut på meddelandet.

En liten plan

Foto: @englundvillfarelser

Jag har en plan. En liten.

Under julen har jag visserligen simmat rätt mycket, men jag har också ätit sinnessjuka mängder choklad, bullar, pommes och bea. Blivit tjock. Märks på byxor, i spegeln och på vågen.

Så nu är det uppsträckning. I solemnly declare, padam padam, att jag ska skärpa mig nu.

Mitt kortsiktiga mål:

• äta mera vegetariskt
• äta sundare och inte precis hela tiden
• röra på mig minst 2h varje dag
• lufsa, gågga eller jogga 2 ggr per vecka
• rensa ut saker jag inte använder
• komma till skott med det jag drömmer om
• älska, skratta och njuta av livet som om det inte finns någon morgondag

Det där sista var pretto, jag vet, men jag önskar att det kunde bli så. Att skriva ner det kan vara ett steg i rätt riktning. Och med det sagt är det dags att rulla upp ärmarna och omedelbums börja ta tag i dessa omöjligheter. Nån som hänger på?

Camp Snowman #10

Nu är det slutsimmat på Camp Snowman. Idag var sista passet och coachen har flytt till Mellanöstern.

Som vanligt har det varit grymma träningspass under campet. Många meter i bassängen. 35.000 sammanlagt sedan den 23 december, för att vara exakt. Fördelat på tio pass. Inte så illa pinkat.

Jag är oväntat pigg men ändå ganska sliten, det kände jag imorse. Delade bana med Sofia, Urban, Micke och Carl och övertalade dem att köra passet för bana 4 istället för bana 3. Ingen opponerade sig ens det minsta. Det blev ett tufft pass ändå, och vi hann precis klart till kl. 10 när allmänheten fick tillträde till bassängen. 4100 meter.

Sista varvet av 6x50m f3 + 4x25m 1-4 simmade jag benspark med platta. Frivilligt. Oh lord.

Jag fick också feedback på min simning idag. JAG FICK FEEDBACK!!! Älskar att få det.

Väldigt mycket såg tydligen fint ut. Micke har alltid påpekat att jag ska använda höften mer, men nu sa han att den var bra. Det var kul!

Däremot så slutar jag tydligen bensparka och får en lite bred balanskick när jag andas. Han tyckte det var onödigt eftersom min andning är så pass låg och fin. Åtgärdsplanen blir att simma med snodd för att träna på balansen och att träna benspark för att träna... eh... vahettere... benspark.

MacGyver, fyra gummisnoddar, två valnötter och en liten hund

(Se till att ha ljudet på, då blir det här inlägget mycket peppigare!)



Jag tror inte att jag under hela mitt samlade liv mått så dåligt som jag gjorde under 2017. Både kropp och självkänsla havererade fullständigt. Jag kröp in i 2017 som en skadeskjuten fågel, och jag önskar att jag likt en fenix rest mig ur askan vid det här laget, men det har jag inte.

Däremot har jag förändrats. Och jag vet vad jag vill ha nu, men inte om jag kan få det. Det drar energi, som att försöka ösa en båt som läcker. Jag orkar bara en bråkdel av saker jag gjorde förut.

Det har förstås funnits ljusglimtar också. Många fina upplevelser och stunder. Det finns människor jag är otroligt tacksam över att ha i mitt liv. Att simma själv och att undervisa andra gör mig glad. Köttfredagar, promenader och betydelsefulla samtal över ett glas vin. Tillvaron är sällan helt svart eller vit.

Jag har många år känt att jag har haft allt. Varit väldigt lyckligt lottad. Älskat min tillvaro och haft mycket att glädjas över. Har jämfört livet med en stol med väldigt många ben. Min strävan har alltid varit att stolen fortfarande ska stå stadigt, även om ett eller ett par ben går av.

Min stol bröt ett ben och rasade omedelbart. Med dunder och brak. Jag hade inte alls identifierat var tyngdpunkten för stabiliteten låg. Jag vill att min stol ska bli hel igen. Jag vill det verkligen jättemycket.

Det enda jag behöver för det är MacGyver, fyra gummisnoddar, två valnötter, en liten hund och kanske något mer.

Hej 2018.