Idag finns inga gränser för hur synd det är om mig. Är fortfarande hemma sjuk, om än på bättringsvägen. Vaknade hos Jontis imorse och gick på promenad med lilla Brun. Hon är inte den typ av hund som uppskattar att ligga inne och sova bort en hel dag, med endast 3x15 minuters långsam promenad som motion. Så var det igår. Idag var det alltså lite myror i brallan.
När vi nästan var hemma igen efter promenaden fick hon krokostudsryck och började hoppa runt och bita efter mina händer. Inte okej. Brottningsmatch och samtal följde. Efter en sån tillsägelse brukar hon alltid flänga runt som en tok i kopplet, fram och tillbaka, och gjorde så även idag. Paniken kom när hon lyckades snirkla sig ur halsbandet och kom lös bredvid bilvägen. Tack och lov hände ingen olycka. Jag tog på mig rollen av "världens roligaste matte" (tm) och sprang upp på grässlänten bredvid vägen. Där lyckades jag få på halsbandet igen. Var helt skakis och tårögd efteråt.
När jag sedan skulle åka hem till mig startade inte Pedro. Hhost.. host... död. Precis som mitt mobilbatteri. Jag vägrade acceptera att en Toyota inte vill starta. Efter lite övertalning, väntan och envishet gick han igång. Och hem kom vi.
Upptäckte när jag skulle plocka ut Elsa ur bilen att hon har ätit sönder knäppet på den hundsele som jag förvarade i bakluckan. Inget som är jättedyrt att ersätta, men irriterande ändå eftersom det här är den andra selen på bara ett par veckor som går sönder.
Nu är jag oändligt trött och måste sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar