Nästan löjligt

När jag satte mig på min plats på jobbet imorse hade jag rustning på mig. Hjälm med visir, stövlar och tjocka handskar, precis som en riktig plåtniklas. Det var en säkerhetsåtgärd tagen eftersom jag förväntade mig en skur av arga samtal från tanter som var på resa med oss i fredags. I såna lägen är det skönt att söka skydd under rejäla kläder.

Men det blev bara löjligt. Ett enda samtal med synpunkter fick jag. Det var från en mycket glad och trevlig herre som hade åkt med oss till Norge för en vecka sedan. Resan hade varit jättetrevlig, bra planerad och med utmärkt reseledare och chaufför.

Han räddade min förmiddag. Tack Roland!