Får man tycka mer om ett av sina barn eller måste man låtsas tycka lika mycket om båda? Och framför allt, får man tycka mer om den snoriga lilla nykomlingen som röjer och förstör, en den stora gamla som helst håller sig för sig själv?
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Reka är en oerhört sympatisk hund. En drömvalp! När det kommer till träning är det inte så stor skillnad mot hur jag minns Elsa som liten eller hur hon är idag. Båda är glada och engagerade till max och tycker att vad som helst är roligast i världen, bara man får en uppgift. Gärna en svår.
Största skillnaden är här hemma. Elsa håller sig mest för sig själv, även om det gärna är i närheten av där jag är. Hon kan lägga sig nära men vill inte att man kladdar för mycket på henne. Reka är tvärt om. Hon vill ligga i knät, bli kliad och gärna knapra på en tuggis samtidigt. På mornarna kommer hon och kryper upp med nosen mot halsen och somnar om som en pälskrage. Hon kan sitta i famnen länge och bara mysa och när vi busar biten hon aldrig hårt. Dessutom är hon alltid sinnessjukt glad och viftar nästan av svansen.
Hon är väldigt lyhörd. Jag behöver knappt höja rösten om hon gör någon förbjudet och hon fattar direkt att det var fel och säger förlåt. Fast vissa saker lär hon sig dock aldrig att hon inte får göra, t ex att ta strumpor. Fast ligger de på golvet får man väl skylla sig själv... Dessutom är hon alltid så fantastiskt söt när hon snott något, för istället för att sticka iväg med det kommer hon till mig med sitt byte som en stolt katt. Och då kan man ju inte annat än att skratta och tacka henne för det.
Ute har jag börjat ha långlina på för att lyckas med mina inkallningar. Möter vi något roligt är jag inte säker på att hon kommer när jag ropar och då är det skönt med en reservplan, även om det känns jäkligt meckigt ibland. Hundmöten och möten med människor när vi går i koppel går dock jättebra. Oavsett hur Elsa flänger så kan jag få Reka att gå snällt vid sidan och strunta i den vi möter.
Det finns dock något med denna i övrigt fantastiska lilla hund som driver mig till vansinne ibland och det är hennes skall. Gällt och högt går det genom märg och ben. Det är fullständigt olidligt! Hon skulle kunna väcka en död! Ofta använder hon det för att försöka sparka igång Elsa, eller när hon leker med en tuggis.
Elsa skäller i alla fall inte nämnvärt inomhus. Fina Elsa.
